Partiledarval 2.0?

Läs med webReader

Maud Olofsson aviserade för någon dryg månad sedan att hon kommer avgå som Centerpartiets partiledare på stämman i Åre senare i år. Efter socialdemokraternas omdiskuterade process kring valet av partiledare så har Centerpartiet satt ribban högt, valberedningens ordförande Stefan Tornberg har beskrivit det som en öppen process.

Anders W Jonsson, Annie Lööf, fd Johansson, och Anna-Karin Hatt gör upp om vem som ska leda Centerpartiet.

Till skillnad från socialdemokraterna så har valberedningen presenterat tre, jämbördiga kandidater som nu ska kampanja för sin sak. Hittills verkar det främst vara Anna-Karin Hatt som har inlett sin kampanj med hattresan, där hon i en husbil kampanjar runt om i landet. Hittills har medieintresset kring kandidaterna varit relativt stort. Hittills har rapporteringen i stor utsträckning handlat om vilken etikett ska sätta på respektive kandidat, är de landsbygdscenterpartist, bondeförbundare, stureplanscenterpartist, traditionalist, nyliberal, grön liberal etc.

Gemensamt är att deras aktivitet i de sociala medierna är flitig. Alla tre kandidater har bloggar och bygger upp en stark ”vänkrets” på Facebook. Av antalet följare och vänner på Facebook respektive Twitter står kampen mellan Annie Lööf och Anna-Karin Hatt. Lööf har en mycket större vänkrets på Facebook i jämförelse med Hatt och Jonsson. Men på Twitter är kampen mellan Hatt och Lööf jämn. Det ska bli spännande att se hur de tre kandidaterna och deras olika supportergrupper kommer att använda de sociala medierna i kampanjen. Att de kommer att använda är klart. Men hur kommer de använda dem? Megafon eller som ett forum för att föra en dialog?


Historiskt sett skulle de flesta nog betraktat denna process med tre kandidater som ett tecken på svaghet och inre splittring. Idag ser vi det som ett tecken på vitalitet. Och förnyelse. Ur ett medieperspektiv skapar det också möjlighet till en längre period av uppmärksamhet och att etablera den nya ledaren innan den har valts. Medierna och väljarna lär känna den blivande partiledaren.

Men ur ett internationellt perspektiv är det ju inte ovanligt olika kandidater inom ett parti gör upp i offentligheten kring vem som ska få förtroendet. Primärvalen i USA är kanske det bästa exemplet.

Även om kampanjandet sker öppet kommer valet ske på det traditionella sättet. De blir en liten exklusiv skara ombud som väljer partiledaren. Den representativa demokratin är fortfarande det självklara. Ännu är inte de svenska partierna mogna för att låta medlemmarna genom till exempel en medlemsomröstning välja partiets ledande företrädare.

BjM

Disclaimer: ja, jag har ett förflutet i Centerpartiet.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Årets fråga – effekten av digitaliseringen

Läs med webReader

Början på januari ger ofta en vink om vad som kommer bli årets stora frågor. Förra året kickstartade med politik och sociala medier – för egen del ledde det till att jag skrev en lång bloggserie om valrörelsen och gav ut boken Politik 2.0 tillsammans med politiker och yrkesverksamma nätengagerade kloka människor.

I år ser vi hur året rivstartar med debatten om en Facebookstatus kan leda till att man förlorar jobbet.  Det handlar om tre anställda som via ett lokalt bemanningsavtal varit i tjänst hos Volvo Powertrain och nu sagts upp. Medierna har visat en Facebookstatusuppdatering som beskriver arbetsplatsen som ett dårhus och denna har sagts vara orsaken till uppsägningen. Det finns en rad omständigheter i detta som verkligen gör det underligt att Facebookstatusen nämns som orsak till uppsägning. Till exempel skriver personen ifråga redan i samma tråd på en fråga om han inte gillar Volvo ”Inget fel på Volvo. Är bara inte så sugen på att jobba just för stunden.” (hans mamma var under dessa dagar döende enligt det som funnits att läsa runt denna händelse).

Aktuellt kontaktade mig för en diskussion om detta kommer att bli vanligt och om det kan leda till en begränsad öppenhet. Se gärna hela Aktuelltinslaget, fyra minuter in i sändning startar det. Där medverkar fackrepresentanten från IF Metall, en arbetsrättsjurist från Svenskt Näringsliv som förklarar lojalitetsplikten och Kurt Junesjö facklig arbetsrättsexpert som är mycket kritisk till lojalitetsplikten som den ser ut idag. Han menar att den är extremt otidsenlig och ser den som en ”feodal kvarleva”. Hela inslaget finns här och själva intervjun med mig i studion här med rubriken ”Se kritik som väg till utveckling” och den efterföljande chatten (det var jätteroligt!). Det är intressant att inslaget fick såpass lång tid. Nyhetstorka, ja kanske. Men låt oss reflektera över att ett inslag av denna karaktär säkerligen inte hade fått denna längd för något år sedan, hur lång nyhetstorkan än var. Och definitivt inte med den vinkeln!

Jag medverkade även morgonen efter i Nyhetsmorgon i TV4 för att diskutera detta under rubriken ”Fick sparken för Facebook-kommentar” samt medverkade i ett kortare nyhetsinslag med fokus på förståelsen av digitaliseringens konsekvenser för företagen. Volvo kommenterade det hela i ett pressmeddelande och menar att ”inläggen på Facebook var bara en del av den samlade bedömning som gjorde att de tre inhyrda från bemanningsföretaget fick avsluta sina uppdrag” och hänvisar till sin socialamediepolicy. Om Facebookstatusuppdateringen ens har nämnts i detta som ledde till en ”samlad bedömning” så rimmar det att det är  ”högt till tak på bolaget”. Men det är en annan diskussion. Lojalitetsaspekterna och hur de fungerar i praktiken är en mycket intressant diskussion. Ofta helt okomplicerat så länge man tänker efter före, men säkerligen förekommer det fortfarande yttranderestriktioner på arbetsplatser som kan föra tankarna till feodaltiden. Nätet kommer dock luckra upp även dessa arbetsplatsers syn på detta över tid. Men säkerligen på bekostnad av enskilda anställda.

Idag skriver Göran Rosenberg i DN om vad som händer Efter Wikileaks med hänvisning till Wikileakserfarenheten som ”att allt som är digitalt kan spridas momentant över hela världen”. Med utgångspunkt i Noam Scheibers resonemang i The New Republican om Wikileaks landar Rosenberg i en fundering om ”Den öppna offentligheten ersätts av slutna rum för invigda. Kanske kommer epoken efter tryckpressen att i det avseendet påminna om epoken före.”

Exakt det här är vad samtalen med journalister och online kretsat runt de senaste dagarna. Var står vi idag och hur vill vi den digitaliserade samtiden ska utveckla sig? Jag menar vilket jag också påpekade i Aktuellt, att det för 2011 är oerhört angeläget att varje verksamhet, på allvar, prioriterar frågan om vad den digitaliserade samtiden betyder för den egna verksamheten. Det gäller att stötta processerna för detta och säkerställa att det finns stöddokument  som arbetar med detta.

Jag hoppas att insikten om vad den digitaliserade samtiden kan innebära landar i att se möjligheterna. INTE i ett som Rosenberg uttrycker mer ”slutet rum för invigda” eller som Jon Nilsson från Aktuellt undrade om vi kunde vara på väg till  ”ett mer moraliskt samhälle” i förintervjun inför medverkan i Aktuellt. Jag tror absolut att vi står vid ett vägskäl. Och jag tror också att vi ännu kan påverka vilken väg vi går. Vi kan gå  framåt – inte bakåt – om vi vill. Men backlashen är definitivt ett av de två alternativen. Vid slutet av detta år vet vi mer vilken väg som togs.

Så om 2010 var uppstarten för att analysera digitaliseringens konsekvenser i allt fler verksamheter. Politiken som exempel på traditionell struktur som påverkas fick bli caset. 2011 blir nu året då konsekvenserna av den breda digitaliseringen sker.   Så vad händer nu när implementeringen sker så brett? Går vi framåt eller går vi bakåt. Den nätrevolution som det talas om är i sin grund  faktiskt inte bara är tillgänglig för några invigda. Det är något att hålla fast vid. Och värna om.

Det sätt som Facebookdebatten förts i media de senaste dagarna visar på många sätt hur långt vi kommit. På ytan kan rubrikerna tolkas ha samma ansats som tidigare. Men undertexten, vinkeln, frågeställningarna kopplade till händelserna har präglats mer av en vädjan och förhoppning om att detta inte ska leda till rädslor och begränsad yttrandefrihet. En förståelse för det mer orimliga än det självklara i detta. Det i sig är sann samtidsdokumentation präglad av en syn jag tror vi kommer se mycket av under 2011. Viljan att arbeta för ökad öppenhet. Viljan till förståelse för de goda sidorna av en digitaliserad samtid.

/Brit Stakston

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

SJ avslöjar usel affärsstrategi på Twitter

Läs med webReader

Twitter kan vara ett briljant kommunikationsverktyg och skulle så även kunna vara för SJ. De gör dock allt som oftast bort sig lika ofta som tågen är försenade. Jag har för nästan ett år sedan redan kritiserat dem för total avsaknad över kontroll över sina grundbudskap på Twitter och undrat över vilka grundvärden vill SJ förmedla i sin kommunikation. Har också tidigare skrivit om att en twittrande lokförare säkerligen också är utmanande att hantera för SJ.

På sista tiden noterar jag även hur de gärna hänvisar till att de är i händerna på Trafikverket och berättar om hur Trafikverket väljer att inte prioritera sena tåg och att det är Trafikverkets fel att människor sätter sig på fel tåg eftersom de är ansvariga för planeringen av tågen. Även det en kommunikationsform som det finns f0g att ifrågasätta. Skylla på andra.

Nu när jag ser den här skrytiga annonsen om ”världens längsta internetcafé” kan jag inte låta bli att visa vad SJ själva skrivit om sin egen tjänst på Twitter. Men låt oss börja med den smått lustiga annonsen:

Det roligaste av allt, vid sidan av det stolta utropstecknet, är raden under ”Sveriges längsta internetcafé!” där kan vi läsa ”X200 med trådlös uppkoppling hela vägen.” Det tror jag vi alla som någonsin åkt tåg med känner är en ganska förskönande beskrivning av en deras tjänst….

Men låt oss då se ett klockrent exempel då deras twitterpersonal i en helt tokig vilja att vara till lags till slut avtvingas ett svar som säkerligen inte någon i ledningsgruppen för SJ skulle ställa sig bakom. Utåt alltså. För det vi får ta del av är deras usla affärsstrategi för bredbandet ombord. Det börjar här med författaren Christina Stiellis förtvivlan över den flackande uppkopplingen när hon är på väg ner till Bok & Biblioteksmässan:

Det följs av ett första relevant svar:

Varvid Christina kommenterar med att sätta det pris hon betalat i relation till vad hon betalar för sin uppkoppling hemma:

Nu börjar det bli mer komplicerat och redan här är frågan om man ska fortsätta diskussionen. SJ tvekar inte utan slår till genom att berätta hur det egentligen står till med bredbandstillgången:

Lägg märke till den där möjliga noll Mbit/s som finns på Sveriges längsta internetcafe…….Christina reagerar förstås och slår fast att detta får bli sista gången:

I det här läget finns det en sak att göra. Be om ursäkt och kommunicera vad som kommer ske för att kunder inte ska betala 100 kronor för noll Mbit. SJ väljer att gå i svaromål och adderar ett par perspektiv:

Men vänta nu. Vad skriver de ”Ja, medvetet högt pris så kunden kan värdera om man behöver internet då inte tekniken finns (än) att möta allas behov”. Vad säger de?! Att de säljer en skittjänst till svinhögt pris för att vi ska fatta att vi inte ska köpa den…. eller?

Det vi just fått ta del av här är alltså den interna affärsstrategin för det där jättelånga internetcaféet. Låt oss ta jättemycket betalt så att inte fler belastar den usla uppkopplingen. Var någonstans får vi som betalar 100 kr för uppkopplingen veta att det är ett svinhögt pris för en usel tjänst? Det där är en affärsstrategi som kanske fungerat år 1996.Vi skriver 2010 och de allra flesta vill kunna koppla upp sig under en längre tågresa, dessutom erbjuds redan idag alla förstaklass resenärer internet ombord…så de lär nog redan ha tagit en del av bandbredden.

Det här visar, igen, varför marknad (ja det är fortfarande inte kundtjänst som twittrar) behöver stödjas i sitt fortsatta arbete. En twittrare är inte någon som ska sätta sig i ett hörn och svara på frågor separerad från övrig verksamhet.En twittrare är en kommunikationskunnig person med mandat att ta frågor vidare, som blir lyssnad på internt och som arbetar med kommunikation i ett bredare perspektiv. Twitter är en del av de verktyg som finns idag. Så SJ låt nu kundtjänst börja twittra  och låt samtliga ta en grundkurs i förhållningssätt till kunder i sociala medier. Anställ inte twittrare, det är kundtjänstmedarbetarna som ska addera ytterligare en färg i sin kommunikationspalett. Låt denna kommunikationskanal bli en integrerad del i olika verksamhetsdelar och kommunicera det tydligt till era kunder.

Varje tweet är ren kommunikationsstrategi och skall ses som sådan. Hjälpa kunden vidare. Säkerställa att huvudbudskapen förmedlas och att ton och tilltalsformer matchar det företaget vill upplevas som. Vilket kan innebära att  man vid en punkt slutar svara och hellre lägger fokus på att ta kritiken kunderna ger vidare internt. Att i det aktuella fallet nöjt sig om att be om ursäkt och återkomma när man löst det faktum att  man levererar en usel tjänst för en hutlös summa. Och sluta annonsera om att man erbjuder ”Sveriges längsta internetcafé”. Det är snarare ”Sveriges längsta och sämsta internetcafé”.

Och nej det är INTE transparens att skriva som SJ gör här. Inget företag ska klä av sig naket varken på Twitter eller i någon annan kommunikationskanal. Det är inte vad transparens handlar om. Transparens handlar om ansvar.

Uppdaterat: Efter den här bloggposten intervjuade Expressen Christina Stielli om det inträffade ”Snacka om sjukt höga priser SJ”.

/Brit Stakston

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Öppna en Valstuga 2.0 nu

Läs med webReader

I helgen har valaffischer satts upp och valstugorna finns på plats. I Expressen idag skriver jag om avsaknaden av väljardialogen på nätet motsvarande de samtal som sker i dessa valstugor såhär veckorna inför valdagen. Tänk er torgens motsvarighet till alla valstugorna på nätet. Ni vet hur enkelt det är att besöka valstuga efter valstuga med just min fråga. Ingen motsvarighet till det finns på nätet. Vilket är synd för väder, vind, tid och bemanning är svagheter hos de fysiska stugorna.

Det är den fjärde valrörelsen som nätet bär delar av den politiska kommunikationen men väldigt lite har förändrat sig i kommunikationen till väljarna och partierna har ständigt sjunkande medlemsaktivitet.

Mycket av kommunikationen till väljarna på nätet bygger på mer traditionell kommunikation, inifrån ut. Det är de frågor partierna bestämt sig vilja driva som pumpas ut i alla tillgängliga kanaler. Visst det finns en del hyfsat intressanta lösningar för att mobilisera de egna leden genom Facebookapplikationer eller filmer som man hoppas blir virala. Dagstidningarna har alla tillsammans med SR och SVT väldigt bra valsektioner. På dessa sidor finns också olika valtester och valkompasser samt det som SR och SVT gjort tillsammans i sajtenValpejl. med information om 54 000 kandidater.  Men varet på just min aktuella fråga som väljare kan vara svårt att få svar på, det tar tid att få svar på frågor om man inte besöker en valstuga.

Det som helt saknas i politisk kommunikation på nätet är att man inte alls hittat arbetssätt för att utnyttja den snabbhet som vore möjlig för att besvara frågor som dyker upp och blir viktiga hos väljarna. Det skulle kunna avgöra valet om detta vore en fråga som skulle beröra fler. Det handlar alltså om snabbhet och synlighet inte bara i de frågor man planerat att debattera. Det kan vara frågor av typen ”kan vi få fungerande tåg oberoende av årstid, vad tänker ni göra åt SJ”, ”vad gör ni åt arbetsvillkoren för bärplockarna” eller ”hur ser ni på integritetsfrågan nu när Piratpartiet ser ut att tappa förtroende?”.

I en valstuga kan jag ställa de frågor som berör mig. Nätets valstuga har förstås den fördelen att de som kan frågorna bäst kan svara – i en valstuga är det omöjligt för valarbetarna att kunna ge ordentliga svar på alla frågor. Jag genomförde en session på Sweden Sociala Web Camp om för att höra vad man som webbintresserad och väljare skulle vilja se. Diskussionen kretsade hela tiden runt att politikerna borde göra som vanligt fast på nätet – dvs samtala och ge svar precis som i valstugan. Men med den skillnaden att politikerna kommer till oss väljare – en idé om medborgarstugor dök upp.

Har tänkt vidare  efter den diskussionen och undrar om inte en möjlighet att ställa frågor som besvaras av partierna inom ett dygn vore något som skulle intressera väljare och matcha de behov vi har av att förstå konsekvensen av de olika regeringsalternativen. Föreställ er klagomålssajten Fairshopping fast istället för klagomål så hanteras frågor från väljarna. När Fairshopping startade 2007 och fick in missnöjesmail från kunder fanns det företag som inte brydde sig om att besvara dessa klagomål.

Idag är det en del av deras rutiner, t.ex. varje bredbandsbolag väljer att dagligen besvara de inkomna frågorna. Frågan publiceras och besvaras och kommenteras av användarna. Här har vi en viktig framgångsfaktor och relevans för användarna – att det blivit en del av rutinerna för företagen. Detta med flexibilitet och förmåga att hantera det som sker i omvärlden i realtid är partiernas akilleshäl vad gäller nätkommunikation under en valrörelse. Man är hyfsat bra på att brett distribuera sin närvaro till fler platser på nätet men sen tror man allt händer av sig självt. Det prioriteras inte att hålla samtal igång, att hitta arbetsprocesser som möjliggör en större flexibilitet och snabbhet.

Det här vad en partigemensam Valstuga 2.0 skulle kunna innehålla:

  • Senaste frågan
  • Senaste svaret sorterat på parti
  • Mest kommenterade frågan sorterat på politiska områden
  • Senaste kommentarerna
  • Översikt över samtliga valkompasser från dagstidningar, radio och TV. Länkar till deras valsidor.
  • Puff för twittrande politiker via Twixdagen
  • Puff för bloggande politiker via Politometern
  • Översikt och tester av partiernas Iphone-appar
  • Översikt över allt kampanjmaterial plus samtliga valfilmer – med kommentarsmöjlighet
  • Beställningsmöjlighet av kampanjmaterial
  • Information om hur man blir valarbetare
  • Information om hur man blir medlem
  • Kalendarium sorterat partivis
  • Enkelt att tipsa vidare, följa Valstuga20 på twitter, dela på Facebook, RSS-flöden etc
  • Dagens fråga som blir en enkel poll på det som är dagen snackis
  • Bemanning: En Valstuga 2.0 skulle behöva en oberoende redaktion som hanterar inkommande frågor och det måste finnas en tydlig policy publicerad på sajten om förhållningsregler såsom att t.ex. frågor med rasistiska inslag inte publiceras. När frågan skickas till partierna publiceras den också på sajten. Partierna får ett mejl med frågan och kan själva gå in och svara. Ambitionen är att inom 24 timmar ska en fråga besvarats av berörda partier.
  • Svaret betygssätts, kommenteras.
  • Frågan kopplas till en identitet, mail, Facebookprofil eller liknande.

Nikke Lindqvist hjälpte mig att sätta upp bloggen och registrera domännamn  på några timmar, vi tänkte att några andra tänkbara namn vore Medborgartorg, Valtorg eller Medborgarstuga.

Det här är alltså en oerhört snabb skiss på vad som vore möjligt att samla på en hubb för Valet 2010 som utgår ner från väljarnas behov. I dagens City i en artikel om ”Varför röstar inte ungdomar?” summerar förstagångsväljaren Rebecca Hörk väl det behov som Valstuga 2.0 skulle kunna fånga upp:

”Vi skulle behöva veta mer övergripande vad partierna vill för att få hela bilden. Alla vill samma sak men på helt olika sätt. Bättre miljö vill ju alla ha, men hur?”

Vad hade du själv önskat fanns i en digital valstuga som utgår från dig som väljare?

Avslutar med några rader ur debattartikeln:

”Vem har mandat, mod och mogenhet nog att föra breda engagerade och genuina samtal med väljarna på nätet istället för att ha koll på vilka som toppar de olika bloggtopplistorna. Det är gammal medielogik så det stänker om det. När vi talar om något helt annat. Den hett efterfrågade aktiva medborgardialogen som varje politiker eftersträvar.

Faran med det som sker nu är att det bildas en ny digital maktelit inom och utom partierna. De som förstått tekniken och länkandets kraft. När tiden egentligen är mogen att vända på kuttingen och fånga upp ett bredare samhällsengagemang även bland allmänheten.”

Uppdaterat: Socialdemokraterna via Hampus Brynolf puffar snabbt på Twitter när de ser detta för den funktion de har på sin sajt som heter just Svar direkt, så vill ni snabbt få ett svar från socialdemokraterna så finns den möjligheten där.

/Brit Stakston

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

#sswc. Elitism och socialamediexperter.

Läs med webReader

Detta är en postning utifrån en session under Sweden Social Web Camp som ställde frågan om ”alla” tillhör bubblan. Den berör främst den interna diskussionen inom vår lilla krets av webbintresserade. Om det finns en massa oskrivna regler och hierarkier att hantera. Efter konferensen diskuterades ännu aspekt av det här med anledning av en tänkt vinkel i TV4. Var det här mini-Almedalen och vi alla morgondagens makthavare? Det bubblar ibland mellan oss att vi ser på omvärlden som om den är helt okunnig för att den inte delar vårt intresse för nätet. Är vi så mycket smartare än andra? Har vi ett annorlunda DNA? Jag tycker det är viktigt att vi inom den här kretsen av webbintresserade lägger vårt fokus på att få fler att förstå vad som är möjligt med hjälp av nya kommunikationsverktyg. Vi ska få fler att koppla ihop sladdarna. Men vi ska inte trycka på alla startknapparna själva.

I förra it-bubblan fanns också en övertro som nästan snuddade vid perspektiv av ”Jonas Birgersson for president”. Något i vissa diskussioner fick mig att reagera direkt på en beskrivning av att vi som nyss campat tillsammans skulle vara morgondagens makthavare. Det gagnar ingen utveckling att se kunskapen om nätets möjligheter som något förunnat några få. Vi förespråkar ju maktförskjutningar och att internet är fritt. Med det kommer förpliktelsen för tillgängliggörandet. Men det ska jag skriva mer om i en egen postning. Och inget av det förtar känslan av att ha varit med om något glädjefyllt, inspirerande och stort under SSWC 2010.

Nu till den interna elitdiskussionen. Den om det finns olika status bland oss som umgås. Oskrivna regler och hierarkier.

Bloggande får bli ett sätt att lösa det faktum att jag inte kan vara på två ställen samtidigt idag. Jag håller en egen session samtidigt som det hålls en om elitism i sociala medier med frågan tillhör ”alla” bubblan? Diskussionledare är Jennifer Bark och Sanna Stefansson.

Här kommer mina snabba tankar om detta. En del av vad som sker inom vad vi kan kalla socialamediesvängen eller ”bubblan” som det interna begreppet blivit handlar om rena helt normala gruppdynamiska processer där det sker ett kraftspel mellan medlemmarna i en grupp.  Där saker förändras i takt med utveckling och mognad av vår grupp.

För mig blir en session om elitism med den vinklingen naturligt kopplad till det som under våren i perioder märkts i diskussioner på branschträffar och i de sociala nätverken.  Den om de förhatliga sociala medieexperterna. De där okunniga. En sociala medieexpert har blivit ett skämt. Ett skällsord. Några man älskar att hata. Och något som vi inom den här gruppen absolut inte får kalla oss eller vill bli kallade kanske för att det upplevs förmätet. Vi tassar på tå för jantelagen nafsar oss i hasorna. Och alla kan ju öppna ett Facebook-konto. Jag använder t.ex. energi och mat dagligen inget av det gör mig själv till en energi- eller kostexpert. Det överlåter jag med glädje till andra och väljer om jag vill känna förtroende för de som profileras som detta i media på olika sätt.

Ok. Googlar man på begreppet nämns jag i första träffen. Så det är väl dags att erkänna det. Jag har kallats sociala medieexpert och jag har absolut inga problem med det. Inte alls.

Det är däremot inte den mest relevanta beteckningen på det jag gör. Och det händer framför allt mer sällan. Men det gör mig inget när den används. Och den har sitt syfte för de som använt den:

1. Media har använt det för att förklara vem den här fullständigt okända personen är som tycker och tänker om Facebook eller om mikrobloggar. Mer förr än nu måste jag påpeka vilket också visar vilken utveckling som skett. Mediestrateg eller kommunikationskonsult är mycket, mycket vanligare idag. Eller mer i såna här kombinationer ”Experten Brit Stakston, strateg för sociala medier på JMW”.

2. Arrangörer av seminarier gillar att använda den. De  vill ju ha den bästa på plats och expert verkar vara ett gångbart ord då. Det använder vi till och med själva på JMW när vi bjuder in våra uppdragsgivare.

3. För oss som byrå i relation till kunder har jag och fler med mig på byrån lyfts fram som sociala mediexperter i en tid då allt var nytt. Det har varit lika naturligt som att vi på byrån i pitcher och kundsamarbeten alltid lyft fram olika konsulters specialområden inom kommunikation.

Mina reflektioner om aversionen som väcks när någon sett termen sociala medieexpert cirklar runt resonemang om att det kanske återspeglar en omedveten gammeldags syn på experter. En expert kan bara vara de som skrivit akademiska avhandlingar eller något sådant. Eller kanske vanlig missunnsamhet baserat på en känsla ”jag är också expert jag använder också sociala medier, varför syns den där mediekåta typen överallt”. Eller en sorglig jantelagseffekt trots att vi pratar om nya medieformer som faktiskt sägs kunna spränga jantelagen. Här lever vi verkligen inte som vi lever i så fall. Låt folk avgöra själva tänker jag. Låt  medier, konferensarrangörer eller folk kalla sig vad de vill. Omvärlden ger alltid sina omdömen ändå. Ni bestämmer själva vem som är sociala medieexperten för er, om ni nu måste definiera en sådan. Den kraften att vi själva värderar finns det vet vi ju.

Så om vi kollar vad en expert är enligt wikipedia:

An expert, more generally, is a person with extensive knowledge or ability based on research, experience, or occupation and in a particular area of study. Experts are called in for advice on their respective subject, but they do not always agree on the particulars of a field of study. An expert can be, by virtue of credential, training, education, profession, publication or experience, believed to have special knowledge of a subject beyond that of the average person, sufficient that others may officially (and legally) rely upon the individual’s opinion.

Så hur ser jag på min expertroll. Det som skiljer mig från den som har en framgångsrik närvaro och kunskap om de sociala medierna för sitt privata användande är att mitt arbete går ut på att under heltid analysera och förstå hur den utveckling vi ser påverkar människors i deras vardag och deras affär. Oavsett bransch.

Ett arbete där jag fullständigt släpper min egen syn på vad som är möjligt och intressant för mig i min privata syn på nätet. Min egen mediekonsumtion hör ju inte hemma här alls, det har det aldrig gjort för en kommunikationskonsult.  Jag har skrivit en postning om hur jag arbetar som lyfter fram att det handlar om att förstå. Läs gärna den texten om du stör dig på att jag kallats sociala medieexpert. Den sätter fingret på hur jag arbetar och hur allt handlar om att förstå.

För mig finns ingen elitism inom den här kretsen som skiljer sig från andra grupperingar.

Däremot spelar det egna förhållningssättet in här. Vi har vårt eget ansvar att försöka bidra till att söndra den typen av grupperingar om vi upplever det som sker som besvärande och exkluderande. Förhållninggssättet här är i grunden byggd på ett gemensamt kunskapsbyggande, delande av erfarenheter, tankar och upplevelser.

Vi är över 400 personer här på denna konferens. Vissa av oss jobbar mycket tillsammans men ses nästan aldrig. Vissa pratar vi med online men umgås aldrig med offline. Vissa är personer jag är mer nyfiken på än andra för vi har aldrig chansen att spåna saker tillsammans. Vissa stöter jag på här och nu för vi råkar sitta bredvid varandra under frukosten och det leder till fler samtal eller inte. Vissa kommer jag inte hinna prata med. Men det betyder inte att jag inte skulle vilja prata med er alla. Det betyder inte att jag exkluderar någon. Det betyder inte att jag upplever att vissa är mer värda än andra. Däremot kan vi säkert gilla vissa mer än andra. Personkemin försvinner inte för oss som gillar nätet som kommunikationsform.

Jag tror elitismen är precis sådant där som vi alla bär ett gemensamt ansvar för hur vi vill förhålla oss till. Omfamna om den är viktig för oss. Eller ifrågasätta.

/Brit Stakston

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

The Times They Are a-changin´

Läs med webReader

De här bevisen för att förändring skett får vi numer dagligen och det är sannerligen mest frågan om finjustering nu. Två händelser denna vecka kan få gestalta hur långt vi kommit enligt min mening. Ibland får man unna sig lite samtidsdokumentation som faktiskt visar på den förändring som skett.

Bakgrund

Under åren som gått har jag ofta i föreläsnings- och stödsituationer hamnat i diskussioner som landat i frustrerade utrop:

- Nej, det får vi inte.
- Det är helt omöjligt.
- IT-avdelningen tillåter inte det.

Ja, många känner säkert igen sig. Ni har själva suttit på interna möten och stoppats eller hört detta i liknande sammanhang där det talats om att börja använda sociala medier. Mitt knep när de där fraserna dyker upp är att  fokusera på framtiden, i nuet. Visa vad som faktiskt hänt sedan 97 då webben blev en del av vardagen. Dragit ändlösa exempel på självklarheter idag som vi då för 13 år sen inte trodde var möjliga och att det förändrat våra beteenden och stöttat våra egna behov i en global värld med hjälp av ny teknik i våra händer.

Helt enkelt försökt visa att det är en motor som inte går att stoppa längre. Bränslet är ju våra djupt liggande mänskliga behov av kommunikation och interaktion som tack vare nätet nu kan ske oberoende av tid och plats.

Sedan för jag över diskussionen från nuet och landar i var företaget/organisationen vill vara år 2015-20. Och vad betyder det då för bland annat sådant som förhållningssätt och implementering av nya kommunikationsverktyg.  Fullständigt oberoende av hur gällande arbetsrutiner eller för den skull lagstiftning ser ut. Försökt skapa insikt om att med fokus på var vi vill vara kommer med automatik de många juridiska hinder eller säkerhetsfrågor som finns idag försvinna eller anpassas. Nuets regler kan inte stoppa våra behov och beteendeförändringar. Brukar sedan ge fler exempel på hur nya arbetssätt med automatik skapat nya rutiner och regler. Juridiken hänger ju sällan med i teknikutvecklingens rasande tempo.

I bästa fall skapar jag mod och lust att vilja förändra, att få de medverkande att förstå att  de kan påverka och att t.ex. de nya arbetsätt som sociala medier kräver kommer att leda till utformningen av nya regler.  Men att de måste våga prova. Flytta gränserna några millimetrar själv. Förändring sker alltid.  Varje vår lyckas till slut  tussilagon slå igenom i den packade leran i diket. Det kommer hända inom varje företag också. Så det var en lång bakgrund till dagens två exempel.

Exempel 1.

En artikel i tidningen Resumé med rubriken ”Det är publicistiskt befogat” där SVTs strategichef Jimmy Alstrand med det uttalandet refererar till deras val att hänvisa till bla Twitter och Facebook för vidare diskussioner under t.ex. Vinter-OS och Fotbolls-VM.  Granskningsnämnden gör nu, enligt Resumé, på eget initiativ en utredning om detta för att se om det är otillbörligt gynnande eller ej. Ett beslut som blir vägledande ska tas i slutet av månaden. Vi får se vad vilket beslutet blir min poäng är enkel och tydlig oavsett beslutet. Läs artikeln i Resumé och det jag nyss beskrev händer. Nya arbetssätt kräver helt enkelt nya regler och förhållningssätt. Och SVT vågade prova.

Exempel 2.

Ett annat exempel som visar vad som händer inom många företag hände när jag igår var inbjuden som bollplank till ett företag som inte är en av våra uppdragsgivare. De ville ha mig som sparringpartner i en ledningsgruppsdiskussion som skulle diskutera dels hur de interna processerna för att stödja personalen i deras användande av sociala medier kan se ut dels hur sociala medier kan bidra till deras affärsutveckling.

Jag är alltså på plats och går in i mötesrummet. På skärmen bakom mig syns en Google-sökning, jag ser att det är mig de googlat på. Jag presenteras, det ges en bakgrund till dagens möte, det nämns att jag ska leda samtalet ur två synvinklar sedan avslutar VD med orden:

”Men innan Brit börjar, låt oss se på hennes Googlesida….”

De tittar på den, han kommenterar att min bildsökning syns och att hans egen söksida ser märkbart tristare ut än min. Sen fortsätter han:

”Vi kan väl gå till förstaträffen….”

Och så klickar han på förstaträffen som går till mitt twitterkonto. Vad händer tror ni? En varningssida med röd triangel dyker upp och i texten står det något om att det inte är en godkänd sajt, kontakta .., vill du verkligen .., etc. Ledningsgruppen reagerade väldigt olika:

”Nej men det är ju bara att gå vidare! Jag skulle strunta i det.”

”Nej det skulle jag aldrig  våga!!”

”Man vet ju inte vad som händer. Något kan ju gå sönder.”

”Eller så är det en skum sajt.”

Sedan avslutades introduktionen med orden:

”Ja, sådär kan vi väl inte ha det! Därför är Brit här…”

Det här är en av de coolaste introduktioner jag fått*. Så rätt. Så samtidstypiskt för 2010. Så ser det ut. Att även ansvariga som en gång varit med om att fatta beslut om IT-avdelningens regler för vilka sajter man får och inte får läsa ser problemen. Det här var en insiktsfull ledningsgrupp som ser att nu är det dags att förändra saker. Och den förmågan att se att något måste göras är de inte alls ensamma om. Där är vi idag i allt större utsträckning. I allt fler verksamheter. Offentliga såväl som privata.

Det är också därför jag hoppas att diskussionerna på SSWC i helgen inte en sekund andas ett vi-och-dom perspektiv. Ni vet ”vi som har sett ljuset och de utanför ön har inte sett det” vilket jag bitvis kände förra året under vissa samtal och under de senaste månadernas branschträffar. Jag längtar efter spännande och konstruktiva samtal med utgångspunkt från att det vi brinner för också engagerar så oerhört många, många andra. Insikten om att motorn är igång sen länge finns inom de flesta verksamheter och hos oss alla i så många delar av våra liv oavsett om vi ens jobbar med webb på något sätt.

När saker blir mainstream händer det dessutom nya spännande saker som vi bara sett början av. Vad konsekvensen sedan blir av detta för våra respektive företag, branscher och våra uppdragsgivare, eller för oss själva både i nuet men också om tre-fyra år, det är några av de andra spännande frågorna jag hoppas kunna få stöta och blöta med några fler runt lägerelden.

Galet roligt! Både SSWC och det som sker i vår omvärld nu när finjusteringen av sociala medier  i vår vardag sker.

Men vi får verkligen inte glömma att lika lite som vi tidigare ville att företag skulle hindras av regler som rigida it-avdelningar bestämt får vi nu hindras av exempel där det inte fungerar ultimat. Varje given händelse lär oss något och ibland, tja de kanske bara inte är mogna för den utvecklingen just nu, det måste vi också vara beredda på. Men motorn. Den stannar ju inte för det. Vart resan sedan går. Ja det har ingen av oss koll på.  Det är ju det bästa av allt. Men en sak är klar. Tiderna. Ja de har ändrats.

/Brit Stakston

*i hård konkurrens med en moderator som uppdaterat texten till ”Fångad av en stormvind” med en text om sociala medier, och hon sjöng hela låten och avslutade med att ropa ut mitt namn….det ni….kallar jag att påa ordentligt! Men det här slog definitivt sången….

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Taggat: "Sociala medier"