Anders W Jonsson, Annie Lööf, fd Johansson, och Anna-Karin Hatt gör upp om vem som ska leda Centerpartiet.

Till skillnad från socialdemokraterna så har valberedningen presenterat tre, jämbördiga kandidater som nu ska kampanja för sin sak. Hittills verkar det främst vara Anna-Karin Hatt som har inlett sin kampanj med hattresan, där hon i en husbil kampanjar runt om i landet. Hittills har medieintresset kring kandidaterna varit relativt stort. Hittills har rapporteringen i stor utsträckning handlat om vilken etikett ska sätta på respektive kandidat, är de landsbygdscenterpartist, bondeförbundare, stureplanscenterpartist, traditionalist, nyliberal, grön liberal etc.

Gemensamt är att deras aktivitet i de sociala medierna är flitig. Alla tre kandidater har bloggar och bygger upp en stark ”vänkrets” på Facebook. Av antalet följare och vänner på Facebook respektive Twitter står kampen mellan Annie Lööf och Anna-Karin Hatt. Lööf har en mycket större vänkrets på Facebook i jämförelse med Hatt och Jonsson. Men på Twitter är kampen mellan Hatt och Lööf jämn. Det ska bli spännande att se hur de tre kandidaterna och deras olika supportergrupper kommer att använda de sociala medierna i kampanjen. Att de kommer att använda är klart. Men hur kommer de använda dem? Megafon eller som ett forum för att föra en dialog?

Historiskt sett skulle de flesta nog betraktat denna process med tre kandidater som ett tecken på svaghet och inre splittring. Idag ser vi det som ett tecken på vitalitet. Och förnyelse. Ur ett medieperspektiv skapar det också möjlighet till en längre period av uppmärksamhet och att etablera den nya ledaren innan den har valts. Medierna och väljarna lär känna den blivande partiledaren.

Men ur ett internationellt perspektiv är det ju inte ovanligt olika kandidater inom ett parti gör upp i offentligheten kring vem som ska få förtroendet. Primärvalen i USA är kanske det bästa exemplet.

Även om kampanjandet sker öppet kommer valet ske på det traditionella sättet. De blir en liten exklusiv skara ombud som väljer partiledaren. Den representativa demokratin är fortfarande det självklara. Ännu är inte de svenska partierna mogna för att låta medlemmarna genom till exempel en medlemsomröstning välja partiets ledande företrädare.

BjM

Disclaimer: ja, jag har ett förflutet i Centerpartiet.

I år ser vi hur året rivstartar med debatten om en Facebookstatus kan leda till att man förlorar jobbet.  Det handlar om tre anställda som via ett lokalt bemanningsavtal varit i tjänst hos Volvo Powertrain och nu sagts upp. Medierna har visat en Facebookstatusuppdatering som beskriver arbetsplatsen som ett dårhus och denna har sagts vara orsaken till uppsägningen. Det finns en rad omständigheter i detta som verkligen gör det underligt att Facebookstatusen nämns som orsak till uppsägning. Till exempel skriver personen ifråga redan i samma tråd på en fråga om han inte gillar Volvo ”Inget fel på Volvo. Är bara inte så sugen på att jobba just för stunden.” (hans mamma var under dessa dagar döende enligt det som funnits att läsa runt denna händelse).

Aktuellt kontaktade mig för en diskussion om detta kommer att bli vanligt och om det kan leda till en begränsad öppenhet. Se gärna hela Aktuelltinslaget, fyra minuter in i sändning startar det. Där medverkar fackrepresentanten från IF Metall, en arbetsrättsjurist från Svenskt Näringsliv som förklarar lojalitetsplikten och Kurt Junesjö facklig arbetsrättsexpert som är mycket kritisk till lojalitetsplikten som den ser ut idag. Han menar att den är extremt otidsenlig och ser den som en ”feodal kvarleva”. Hela inslaget finns här och själva intervjun med mig i studion här med rubriken ”Se kritik som väg till utveckling” och den efterföljande chatten (det var jätteroligt!). Det är intressant att inslaget fick såpass lång tid. Nyhetstorka, ja kanske. Men låt oss reflektera över att ett inslag av denna karaktär säkerligen inte hade fått denna längd för något år sedan, hur lång nyhetstorkan än var. Och definitivt inte med den vinkeln!

Jag medverkade även morgonen efter i Nyhetsmorgon i TV4 för att diskutera detta under rubriken ”Fick sparken för Facebook-kommentar” samt medverkade i ett kortare nyhetsinslag med fokus på förståelsen av digitaliseringens konsekvenser för företagen. Volvo kommenterade det hela i ett pressmeddelande och menar att ”inläggen på Facebook var bara en del av den samlade bedömning som gjorde att de tre inhyrda från bemanningsföretaget fick avsluta sina uppdrag” och hänvisar till sin socialamediepolicy. Om Facebookstatusuppdateringen ens har nämnts i detta som ledde till en ”samlad bedömning” så rimmar det att det är  ”högt till tak på bolaget”. Men det är en annan diskussion. Lojalitetsaspekterna och hur de fungerar i praktiken är en mycket intressant diskussion. Ofta helt okomplicerat så länge man tänker efter före, men säkerligen förekommer det fortfarande yttranderestriktioner på arbetsplatser som kan föra tankarna till feodaltiden. Nätet kommer dock luckra upp även dessa arbetsplatsers syn på detta över tid. Men säkerligen på bekostnad av enskilda anställda.

Idag skriver Göran Rosenberg i DN om vad som händer Efter Wikileaks med hänvisning till Wikileakserfarenheten som ”att allt som är digitalt kan spridas momentant över hela världen”. Med utgångspunkt i Noam Scheibers resonemang i The New Republican om Wikileaks landar Rosenberg i en fundering om ”Den öppna offentligheten ersätts av slutna rum för invigda. Kanske kommer epoken efter tryckpressen att i det avseendet påminna om epoken före.”

Exakt det här är vad samtalen med journalister och online kretsat runt de senaste dagarna. Var står vi idag och hur vill vi den digitaliserade samtiden ska utveckla sig? Jag menar vilket jag också påpekade i Aktuellt, att det för 2011 är oerhört angeläget att varje verksamhet, på allvar, prioriterar frågan om vad den digitaliserade samtiden betyder för den egna verksamheten. Det gäller att stötta processerna för detta och säkerställa att det finns stöddokument  som arbetar med detta.

Jag hoppas att insikten om vad den digitaliserade samtiden kan innebära landar i att se möjligheterna. INTE i ett som Rosenberg uttrycker mer ”slutet rum för invigda” eller som Jon Nilsson från Aktuellt undrade om vi kunde vara på väg till  ”ett mer moraliskt samhälle” i förintervjun inför medverkan i Aktuellt. Jag tror absolut att vi står vid ett vägskäl. Och jag tror också att vi ännu kan påverka vilken väg vi går. Vi kan gå  framåt – inte bakåt – om vi vill. Men backlashen är definitivt ett av de två alternativen. Vid slutet av detta år vet vi mer vilken väg som togs.

Så om 2010 var uppstarten för att analysera digitaliseringens konsekvenser i allt fler verksamheter. Politiken som exempel på traditionell struktur som påverkas fick bli caset. 2011 blir nu året då konsekvenserna av den breda digitaliseringen sker.   Så vad händer nu när implementeringen sker så brett? Går vi framåt eller går vi bakåt. Den nätrevolution som det talas om är i sin grund  faktiskt inte bara är tillgänglig för några invigda. Det är något att hålla fast vid. Och värna om.

Det sätt som Facebookdebatten förts i media de senaste dagarna visar på många sätt hur långt vi kommit. På ytan kan rubrikerna tolkas ha samma ansats som tidigare. Men undertexten, vinkeln, frågeställningarna kopplade till händelserna har präglats mer av en vädjan och förhoppning om att detta inte ska leda till rädslor och begränsad yttrandefrihet. En förståelse för det mer orimliga än det självklara i detta. Det i sig är sann samtidsdokumentation präglad av en syn jag tror vi kommer se mycket av under 2011. Viljan att arbeta för ökad öppenhet. Viljan till förståelse för de goda sidorna av en digitaliserad samtid.

/Brit Stakston

På sista tiden noterar jag även hur de gärna hänvisar till att de är i händerna på Trafikverket och berättar om hur Trafikverket väljer att inte prioritera sena tåg och att det är Trafikverkets fel att människor sätter sig på fel tåg eftersom de är ansvariga för planeringen av tågen. Även det en kommunikationsform som det finns f0g att ifrågasätta. Skylla på andra.

Nu när jag ser den här skrytiga annonsen om ”världens längsta internetcafé” kan jag inte låta bli att visa vad SJ själva skrivit om sin egen tjänst på Twitter. Men låt oss börja med den smått lustiga annonsen:

Det roligaste av allt, vid sidan av det stolta utropstecknet, är raden under ”Sveriges längsta internetcafé!” där kan vi läsa ”X200 med trådlös uppkoppling hela vägen.” Det tror jag vi alla som någonsin åkt tåg med känner är en ganska förskönande beskrivning av en deras tjänst….

Men låt oss då se ett klockrent exempel då deras twitterpersonal i en helt tokig vilja att vara till lags till slut avtvingas ett svar som säkerligen inte någon i ledningsgruppen för SJ skulle ställa sig bakom. Utåt alltså. För det vi får ta del av är deras usla affärsstrategi för bredbandet ombord. Det börjar här med författaren Christina Stiellis förtvivlan över den flackande uppkopplingen när hon är på väg ner till Bok & Biblioteksmässan:

Det följs av ett första relevant svar:

Varvid Christina kommenterar med att sätta det pris hon betalat i relation till vad hon betalar för sin uppkoppling hemma:

Nu börjar det bli mer komplicerat och redan här är frågan om man ska fortsätta diskussionen. SJ tvekar inte utan slår till genom att berätta hur det egentligen står till med bredbandstillgången:

Lägg märke till den där möjliga noll Mbit/s som finns på Sveriges längsta internetcafe…….Christina reagerar förstås och slår fast att detta får bli sista gången:

I det här läget finns det en sak att göra. Be om ursäkt och kommunicera vad som kommer ske för att kunder inte ska betala 100 kronor för noll Mbit. SJ väljer att gå i svaromål och adderar ett par perspektiv:

Men vänta nu. Vad skriver de ”Ja, medvetet högt pris så kunden kan värdera om man behöver internet då inte tekniken finns (än) att möta allas behov”. Vad säger de?! Att de säljer en skittjänst till svinhögt pris för att vi ska fatta att vi inte ska köpa den…. eller?

Det vi just fått ta del av här är alltså den interna affärsstrategin för det där jättelånga internetcaféet. Låt oss ta jättemycket betalt så att inte fler belastar den usla uppkopplingen. Var någonstans får vi som betalar 100 kr för uppkopplingen veta att det är ett svinhögt pris för en usel tjänst? Det där är en affärsstrategi som kanske fungerat år 1996.Vi skriver 2010 och de allra flesta vill kunna koppla upp sig under en längre tågresa, dessutom erbjuds redan idag alla förstaklass resenärer internet ombord…så de lär nog redan ha tagit en del av bandbredden.

Det här visar, igen, varför marknad (ja det är fortfarande inte kundtjänst som twittrar) behöver stödjas i sitt fortsatta arbete. En twittrare är inte någon som ska sätta sig i ett hörn och svara på frågor separerad från övrig verksamhet.En twittrare är en kommunikationskunnig person med mandat att ta frågor vidare, som blir lyssnad på internt och som arbetar med kommunikation i ett bredare perspektiv. Twitter är en del av de verktyg som finns idag. Så SJ låt nu kundtjänst börja twittra  och låt samtliga ta en grundkurs i förhållningssätt till kunder i sociala medier. Anställ inte twittrare, det är kundtjänstmedarbetarna som ska addera ytterligare en färg i sin kommunikationspalett. Låt denna kommunikationskanal bli en integrerad del i olika verksamhetsdelar och kommunicera det tydligt till era kunder.

Varje tweet är ren kommunikationsstrategi och skall ses som sådan. Hjälpa kunden vidare. Säkerställa att huvudbudskapen förmedlas och att ton och tilltalsformer matchar det företaget vill upplevas som. Vilket kan innebära att  man vid en punkt slutar svara och hellre lägger fokus på att ta kritiken kunderna ger vidare internt. Att i det aktuella fallet nöjt sig om att be om ursäkt och återkomma när man löst det faktum att  man levererar en usel tjänst för en hutlös summa. Och sluta annonsera om att man erbjuder ”Sveriges längsta internetcafé”. Det är snarare ”Sveriges längsta och sämsta internetcafé”.

Och nej det är INTE transparens att skriva som SJ gör här. Inget företag ska klä av sig naket varken på Twitter eller i någon annan kommunikationskanal. Det är inte vad transparens handlar om. Transparens handlar om ansvar.

Uppdaterat: Efter den här bloggposten intervjuade Expressen Christina Stielli om det inträffade ”Snacka om sjukt höga priser SJ”.

/Brit Stakston

Det är den fjärde valrörelsen som nätet bär delar av den politiska kommunikationen men väldigt lite har förändrat sig i kommunikationen till väljarna och partierna har ständigt sjunkande medlemsaktivitet.

Mycket av kommunikationen till väljarna på nätet bygger på mer traditionell kommunikation, inifrån ut. Det är de frågor partierna bestämt sig vilja driva som pumpas ut i alla tillgängliga kanaler. Visst det finns en del hyfsat intressanta lösningar för att mobilisera de egna leden genom Facebookapplikationer eller filmer som man hoppas blir virala. Dagstidningarna har alla tillsammans med SR och SVT väldigt bra valsektioner. På dessa sidor finns också olika valtester och valkompasser samt det som SR och SVT gjort tillsammans i sajtenValpejl. med information om 54 000 kandidater.  Men varet på just min aktuella fråga som väljare kan vara svårt att få svar på, det tar tid att få svar på frågor om man inte besöker en valstuga.

Det som helt saknas i politisk kommunikation på nätet är att man inte alls hittat arbetssätt för att utnyttja den snabbhet som vore möjlig för att besvara frågor som dyker upp och blir viktiga hos väljarna. Det skulle kunna avgöra valet om detta vore en fråga som skulle beröra fler. Det handlar alltså om snabbhet och synlighet inte bara i de frågor man planerat att debattera. Det kan vara frågor av typen ”kan vi få fungerande tåg oberoende av årstid, vad tänker ni göra åt SJ”, ”vad gör ni åt arbetsvillkoren för bärplockarna” eller ”hur ser ni på integritetsfrågan nu när Piratpartiet ser ut att tappa förtroende?”.

I en valstuga kan jag ställa de frågor som berör mig. Nätets valstuga har förstås den fördelen att de som kan frågorna bäst kan svara – i en valstuga är det omöjligt för valarbetarna att kunna ge ordentliga svar på alla frågor. Jag genomförde en session på Sweden Sociala Web Camp om för att höra vad man som webbintresserad och väljare skulle vilja se. Diskussionen kretsade hela tiden runt att politikerna borde göra som vanligt fast på nätet – dvs samtala och ge svar precis som i valstugan. Men med den skillnaden att politikerna kommer till oss väljare – en idé om medborgarstugor dök upp.

Har tänkt vidare  efter den diskussionen och undrar om inte en möjlighet att ställa frågor som besvaras av partierna inom ett dygn vore något som skulle intressera väljare och matcha de behov vi har av att förstå konsekvensen av de olika regeringsalternativen. Föreställ er klagomålssajten Fairshopping fast istället för klagomål så hanteras frågor från väljarna. När Fairshopping startade 2007 och fick in missnöjesmail från kunder fanns det företag som inte brydde sig om att besvara dessa klagomål.

Idag är det en del av deras rutiner, t.ex. varje bredbandsbolag väljer att dagligen besvara de inkomna frågorna. Frågan publiceras och besvaras och kommenteras av användarna. Här har vi en viktig framgångsfaktor och relevans för användarna – att det blivit en del av rutinerna för företagen. Detta med flexibilitet och förmåga att hantera det som sker i omvärlden i realtid är partiernas akilleshäl vad gäller nätkommunikation under en valrörelse. Man är hyfsat bra på att brett distribuera sin närvaro till fler platser på nätet men sen tror man allt händer av sig självt. Det prioriteras inte att hålla samtal igång, att hitta arbetsprocesser som möjliggör en större flexibilitet och snabbhet.

Det här vad en partigemensam Valstuga 2.0 skulle kunna innehålla:

• Senaste frågan
• Senaste svaret sorterat på parti
• Mest kommenterade frågan sorterat på politiska områden
• Senaste kommentarerna
• Översikt över samtliga valkompasser från dagstidningar, radio och TV. Länkar till deras valsidor.
• Puff för twittrande politiker via Twixdagen
• Puff för bloggande politiker via Politometern
• Översikt och tester av partiernas Iphone-appar
• Översikt över allt kampanjmaterial plus samtliga valfilmer – med kommentarsmöjlighet
• Beställningsmöjlighet av kampanjmaterial
• Information om hur man blir valarbetare
• Information om hur man blir medlem
• Kalendarium sorterat partivis
• Enkelt att tipsa vidare, följa Valstuga20 på twitter, dela på Facebook, RSS-flöden etc
• Dagens fråga som blir en enkel poll på det som är dagen snackis
• Bemanning: En Valstuga 2.0 skulle behöva en oberoende redaktion som hanterar inkommande frågor och det måste finnas en tydlig policy publicerad på sajten om förhållningsregler såsom att t.ex. frågor med rasistiska inslag inte publiceras. När frågan skickas till partierna publiceras den också på sajten. Partierna får ett mejl med frågan och kan själva gå in och svara. Ambitionen är att inom 24 timmar ska en fråga besvarats av berörda partier.
• Svaret betygssätts, kommenteras.
• Frågan kopplas till en identitet, mail, Facebookprofil eller liknande.

Nikke Lindqvist hjälpte mig att sätta upp bloggen och registrera domännamn  på några timmar, vi tänkte att några andra tänkbara namn vore Medborgartorg, Valtorg eller Medborgarstuga.

Det här är alltså en oerhört snabb skiss på vad som vore möjligt att samla på en hubb för Valet 2010 som utgår ner från väljarnas behov. I dagens City i en artikel om ”Varför röstar inte ungdomar?” summerar förstagångsväljaren Rebecca Hörk väl det behov som Valstuga 2.0 skulle kunna fånga upp:

”Vi skulle behöva veta mer övergripande vad partierna vill för att få hela bilden. Alla vill samma sak men på helt olika sätt. Bättre miljö vill ju alla ha, men hur?”

Vad hade du själv önskat fanns i en digital valstuga som utgår från dig som väljare?

Avslutar med några rader ur debattartikeln:

”Vem har mandat, mod och mogenhet nog att föra breda engagerade och genuina samtal med väljarna på nätet istället för att ha koll på vilka som toppar de olika bloggtopplistorna. Det är gammal medielogik så det stänker om det. När vi talar om något helt annat. Den hett efterfrågade aktiva medborgardialogen som varje politiker eftersträvar.

Faran med det som sker nu är att det bildas en ny digital maktelit inom och utom partierna. De som förstått tekniken och länkandets kraft. När tiden egentligen är mogen att vända på kuttingen och fånga upp ett bredare samhällsengagemang även bland allmänheten.”

Uppdaterat: Socialdemokraterna via Hampus Brynolf puffar snabbt på Twitter när de ser detta för den funktion de har på sin sajt som heter just Svar direkt, så vill ni snabbt få ett svar från socialdemokraterna så finns den möjligheten där.

/Brit Stakston

Nu till den interna elitdiskussionen. Den om det finns olika status bland oss som umgås. Oskrivna regler och hierarkier.

Bloggande får bli ett sätt att lösa det faktum att jag inte kan vara på två ställen samtidigt idag. Jag håller en egen session samtidigt som det hålls en om elitism i sociala medier med frågan tillhör ”alla” bubblan? Diskussionledare är Jennifer Bark och Sanna Stefansson.

Här kommer mina snabba tankar om detta. En del av vad som sker inom vad vi kan kalla socialamediesvängen eller ”bubblan” som det interna begreppet blivit handlar om rena helt normala gruppdynamiska processer där det sker ett kraftspel mellan medlemmarna i en grupp.  Där saker förändras i takt med utveckling och mognad av vår grupp.

För mig blir en session om elitism med den vinklingen naturligt kopplad till det som under våren i perioder märkts i diskussioner på branschträffar och i de sociala nätverken.  Den om de förhatliga sociala medieexperterna. De där okunniga. En sociala medieexpert har blivit ett skämt. Ett skällsord. Några man älskar att hata. Och något som vi inom den här gruppen absolut inte får kalla oss eller vill bli kallade kanske för att det upplevs förmätet. Vi tassar på tå för jantelagen nafsar oss i hasorna. Och alla kan ju öppna ett Facebook-konto. Jag använder t.ex. energi och mat dagligen inget av det gör mig själv till en energi- eller kostexpert. Det överlåter jag med glädje till andra och väljer om jag vill känna förtroende för de som profileras som detta i media på olika sätt.

Ok. Googlar man på begreppet nämns jag i första träffen. Så det är väl dags att erkänna det. Jag har kallats sociala medieexpert och jag har absolut inga problem med det. Inte alls.

Det är däremot inte den mest relevanta beteckningen på det jag gör. Och det händer framför allt mer sällan. Men det gör mig inget när den används. Och den har sitt syfte för de som använt den:

1. Media har använt det för att förklara vem den här fullständigt okända personen är som tycker och tänker om Facebook eller om mikrobloggar. Mer förr än nu måste jag påpeka vilket också visar vilken utveckling som skett. Mediestrateg eller kommunikationskonsult är mycket, mycket vanligare idag. Eller mer i såna här kombinationer ”Experten Brit Stakston, strateg för sociala medier på JMW”.

2. Arrangörer av seminarier gillar att använda den. De  vill ju ha den bästa på plats och expert verkar vara ett gångbart ord då. Det använder vi till och med själva på JMW när vi bjuder in våra uppdragsgivare.

3. För oss som byrå i relation till kunder har jag och fler med mig på byrån lyfts fram som sociala mediexperter i en tid då allt var nytt. Det har varit lika naturligt som att vi på byrån i pitcher och kundsamarbeten alltid lyft fram olika konsulters specialområden inom kommunikation.

Mina reflektioner om aversionen som väcks när någon sett termen sociala medieexpert cirklar runt resonemang om att det kanske återspeglar en omedveten gammeldags syn på experter. En expert kan bara vara de som skrivit akademiska avhandlingar eller något sådant. Eller kanske vanlig missunnsamhet baserat på en känsla ”jag är också expert jag använder också sociala medier, varför syns den där mediekåta typen överallt”. Eller en sorglig jantelagseffekt trots att vi pratar om nya medieformer som faktiskt sägs kunna spränga jantelagen. Här lever vi verkligen inte som vi lever i så fall. Låt folk avgöra själva tänker jag. Låt  medier, konferensarrangörer eller folk kalla sig vad de vill. Omvärlden ger alltid sina omdömen ändå. Ni bestämmer själva vem som är sociala medieexperten för er, om ni nu måste definiera en sådan. Den kraften att vi själva värderar finns det vet vi ju.

Så om vi kollar vad en expert är enligt wikipedia:

An expert, more generally, is a person with extensive knowledge or ability based on research, experience, or occupation and in a particular area of study. Experts are called in for advice on their respective subject, but they do not always agree on the particulars of a field of study. An expert can be, by virtue of credential, training, education, profession, publication or experience, believed to have special knowledge of a subject beyond that of the average person, sufficient that others may officially (and legally) rely upon the individual’s opinion.

Så hur ser jag på min expertroll. Det som skiljer mig från den som har en framgångsrik närvaro och kunskap om de sociala medierna för sitt privata användande är att mitt arbete går ut på att under heltid analysera och förstå hur den utveckling vi ser påverkar människors i deras vardag och deras affär. Oavsett bransch.

Ett arbete där jag fullständigt släpper min egen syn på vad som är möjligt och intressant för mig i min privata syn på nätet. Min egen mediekonsumtion hör ju inte hemma här alls, det har det aldrig gjort för en kommunikationskonsult.  Jag har skrivit en postning om hur jag arbetar som lyfter fram att det handlar om att förstå. Läs gärna den texten om du stör dig på att jag kallats sociala medieexpert. Den sätter fingret på hur jag arbetar och hur allt handlar om att förstå.

För mig finns ingen elitism inom den här kretsen som skiljer sig från andra grupperingar.

Däremot spelar det egna förhållningssättet in här. Vi har vårt eget ansvar att försöka bidra till att söndra den typen av grupperingar om vi upplever det som sker som besvärande och exkluderande. Förhållninggssättet här är i grunden byggd på ett gemensamt kunskapsbyggande, delande av erfarenheter, tankar och upplevelser.

Vi är över 400 personer här på denna konferens. Vissa av oss jobbar mycket tillsammans men ses nästan aldrig. Vissa pratar vi med online men umgås aldrig med offline. Vissa är personer jag är mer nyfiken på än andra för vi har aldrig chansen att spåna saker tillsammans. Vissa stöter jag på här och nu för vi råkar sitta bredvid varandra under frukosten och det leder till fler samtal eller inte. Vissa kommer jag inte hinna prata med. Men det betyder inte att jag inte skulle vilja prata med er alla. Det betyder inte att jag exkluderar någon. Det betyder inte att jag upplever att vissa är mer värda än andra. Däremot kan vi säkert gilla vissa mer än andra. Personkemin försvinner inte för oss som gillar nätet som kommunikationsform.

Jag tror elitismen är precis sådant där som vi alla bär ett gemensamt ansvar för hur vi vill förhålla oss till. Omfamna om den är viktig för oss. Eller ifrågasätta.

/Brit Stakston

Bakgrund

Under åren som gått har jag ofta i föreläsnings- och stödsituationer hamnat i diskussioner som landat i frustrerade utrop:

- Nej, det får vi inte.
- Det är helt omöjligt.
- IT-avdelningen tillåter inte det.

Ja, många känner säkert igen sig. Ni har själva suttit på interna möten och stoppats eller hört detta i liknande sammanhang där det talats om att börja använda sociala medier. Mitt knep när de där fraserna dyker upp är att  fokusera på framtiden, i nuet. Visa vad som faktiskt hänt sedan 97 då webben blev en del av vardagen. Dragit ändlösa exempel på självklarheter idag som vi då för 13 år sen inte trodde var möjliga och att det förändrat våra beteenden och stöttat våra egna behov i en global värld med hjälp av ny teknik i våra händer.

Helt enkelt försökt visa att det är en motor som inte går att stoppa längre. Bränslet är ju våra djupt liggande mänskliga behov av kommunikation och interaktion som tack vare nätet nu kan ske oberoende av tid och plats.

Sedan för jag över diskussionen från nuet och landar i var företaget/organisationen vill vara år 2015-20. Och vad betyder det då för bland annat sådant som förhållningssätt och implementering av nya kommunikationsverktyg.  Fullständigt oberoende av hur gällande arbetsrutiner eller för den skull lagstiftning ser ut. Försökt skapa insikt om att med fokus på var vi vill vara kommer med automatik de många juridiska hinder eller säkerhetsfrågor som finns idag försvinna eller anpassas. Nuets regler kan inte stoppa våra behov och beteendeförändringar. Brukar sedan ge fler exempel på hur nya arbetssätt med automatik skapat nya rutiner och regler. Juridiken hänger ju sällan med i teknikutvecklingens rasande tempo.

I bästa fall skapar jag mod och lust att vilja förändra, att få de medverkande att förstå att  de kan påverka och att t.ex. de nya arbetsätt som sociala medier kräver kommer att leda till utformningen av nya regler.  Men att de måste våga prova. Flytta gränserna några millimetrar själv. Förändring sker alltid.  Varje vår lyckas till slut  tussilagon slå igenom i den packade leran i diket. Det kommer hända inom varje företag också. Så det var en lång bakgrund till dagens två exempel.

Exempel 1.

En artikel i tidningen Resumé med rubriken ”Det är publicistiskt befogat” där SVTs strategichef Jimmy Alstrand med det uttalandet refererar till deras val att hänvisa till bla Twitter och Facebook för vidare diskussioner under t.ex. Vinter-OS och Fotbolls-VM.  Granskningsnämnden gör nu, enligt Resumé, på eget initiativ en utredning om detta för att se om det är otillbörligt gynnande eller ej. Ett beslut som blir vägledande ska tas i slutet av månaden. Vi får se vad vilket beslutet blir min poäng är enkel och tydlig oavsett beslutet. Läs artikeln i Resumé och det jag nyss beskrev händer. Nya arbetssätt kräver helt enkelt nya regler och förhållningssätt. Och SVT vågade prova.

Exempel 2.

Ett annat exempel som visar vad som händer inom många företag hände när jag igår var inbjuden som bollplank till ett företag som inte är en av våra uppdragsgivare. De ville ha mig som sparringpartner i en ledningsgruppsdiskussion som skulle diskutera dels hur de interna processerna för att stödja personalen i deras användande av sociala medier kan se ut dels hur sociala medier kan bidra till deras affärsutveckling.

Jag är alltså på plats och går in i mötesrummet. På skärmen bakom mig syns en Google-sökning, jag ser att det är mig de googlat på. Jag presenteras, det ges en bakgrund till dagens möte, det nämns att jag ska leda samtalet ur två synvinklar sedan avslutar VD med orden:

”Men innan Brit börjar, låt oss se på hennes Googlesida….”

De tittar på den, han kommenterar att min bildsökning syns och att hans egen söksida ser märkbart tristare ut än min. Sen fortsätter han:

”Vi kan väl gå till förstaträffen….”

Och så klickar han på förstaträffen som går till mitt twitterkonto. Vad händer tror ni? En varningssida med röd triangel dyker upp och i texten står det något om att det inte är en godkänd sajt, kontakta .., vill du verkligen .., etc. Ledningsgruppen reagerade väldigt olika:

”Nej men det är ju bara att gå vidare! Jag skulle strunta i det.”

”Nej det skulle jag aldrig  våga!!”

”Man vet ju inte vad som händer. Något kan ju gå sönder.”

”Eller så är det en skum sajt.”

Sedan avslutades introduktionen med orden:

”Ja, sådär kan vi väl inte ha det! Därför är Brit här…”

Det här är en av de coolaste introduktioner jag fått*. Så rätt. Så samtidstypiskt för 2010. Så ser det ut. Att även ansvariga som en gång varit med om att fatta beslut om IT-avdelningens regler för vilka sajter man får och inte får läsa ser problemen. Det här var en insiktsfull ledningsgrupp som ser att nu är det dags att förändra saker. Och den förmågan att se att något måste göras är de inte alls ensamma om. Där är vi idag i allt större utsträckning. I allt fler verksamheter. Offentliga såväl som privata.

Det är också därför jag hoppas att diskussionerna på SSWC i helgen inte en sekund andas ett vi-och-dom perspektiv. Ni vet ”vi som har sett ljuset och de utanför ön har inte sett det” vilket jag bitvis kände förra året under vissa samtal och under de senaste månadernas branschträffar. Jag längtar efter spännande och konstruktiva samtal med utgångspunkt från att det vi brinner för också engagerar så oerhört många, många andra. Insikten om att motorn är igång sen länge finns inom de flesta verksamheter och hos oss alla i så många delar av våra liv oavsett om vi ens jobbar med webb på något sätt.

När saker blir mainstream händer det dessutom nya spännande saker som vi bara sett början av. Vad konsekvensen sedan blir av detta för våra respektive företag, branscher och våra uppdragsgivare, eller för oss själva både i nuet men också om tre-fyra år, det är några av de andra spännande frågorna jag hoppas kunna få stöta och blöta med några fler runt lägerelden.

Galet roligt! Både SSWC och det som sker i vår omvärld nu när finjusteringen av sociala medier  i vår vardag sker.

Men vi får verkligen inte glömma att lika lite som vi tidigare ville att företag skulle hindras av regler som rigida it-avdelningar bestämt får vi nu hindras av exempel där det inte fungerar ultimat. Varje given händelse lär oss något och ibland, tja de kanske bara inte är mogna för den utvecklingen just nu, det måste vi också vara beredda på. Men motorn. Den stannar ju inte för det. Vart resan sedan går. Ja det har ingen av oss koll på.  Det är ju det bästa av allt. Men en sak är klar. Tiderna. Ja de har ändrats.

/Brit Stakston

*i hård konkurrens med en moderator som uppdaterat texten till ”Fångad av en stormvind” med en text om sociala medier, och hon sjöng hela låten och avslutade med att ropa ut mitt namn….det ni….kallar jag att påa ordentligt! Men det här slog definitivt sången….

Mitt uttalande handlar om att jag är förbluffad över att partierna år 2010 inte använde Almedalen som ett realtidscase för att testa allt det pratats om vad gäller sociala medier. Att göra mer! Här fanns chansen att testa nya sätt att engagera partimedlemmar, berätta om vad som gjordes för de som inte var på plats, dra fler besökare till de seminarier som arrangerades och helt enkelt synliggöra för alla som inte var på plats vad som verkligen skedde – i stort som smått. Och att därmed göra det möjligt för allt fler att dela sina upplevelser.

Under Almedalen som det stora startskottet för valrörelsens slutspurt missade partierna totalt möjligheten att arbeta med de sociala medierna på det sätt jag förväntat mig.  Almedalsveckan blev beviset för att man inom svensk politik inte är i närheten av Politik 2.0. Grundproblemet är kanske att man inte förstått nätets sanna dynamik och logik. Politisk kommunikation sker fortfarande till allra största del enligt modellen ”business as usual”. Som Anders Mildner så briljant uttrycker det i sin text i boken Politik 2.0 som också finns återgiven här:

”Vi har inte fått Politik 2.0. Vi har fått Politik 2.0 med ett Facebook-konto. Vi har inte fått delaktighet eller transparens. Vi har fått broadcast via en laptop. Är det ett problem? Ja. Den största förändringen är att en ny samhällsstruktur håller på att skapas.”

Betänk att årets Almedalsvecka sker efter ett år då socialamedieredaktörer anställts inom varje parti och otaliga analyser har gjorts av hur Obama använt sociala medier. Nya sätt att kommunicera med väljaren i centrum har sagts vara viktiga och honnörsord som samtalskampanjer har varit i fokus. Allliansen hade till och med ett eget seminarium i Almedalen i år där deras ambitioner med sociala medier presenterades. Para ihop dessa ambitioner med Almedalsveckan som till sin karaktär skapar just närhet, bryter upp gränser och har en aura av testverkstad över sig. Där allt är möjligt. Samtal, möten och diskussioner  mellan partiledarna, engagerade samhällsintresserade och partimedlemmar. Det hade kunnat vara den perfekta kombinationen!

EN VERKSTAD FYLLD AV KOMMUNIKATIVA MÖJLIGHETER

Almedalen var ett gyllene tillfälle att hårdtesta vad som är möjligt att göra med hjälp av sociala medier. Det  är helt obegripligt att så inte gjordes. Se t.ex. på vad Sveriges Radio gjorde på plats – skapat utifrån en lust att prova nytt och insikt om att man missar sitt uppdrag om man inte börjar hantera detta och t.ex. bevaka vad som sker i de sociala medieplattformarna.

Precis det förhållningssättet saknade jag fullständigt hos de svenska partierna. Så vad  bakbinder dem egentligen?  Jag  har börjat undra om vi inte ska söka svaret i den interna partistrukturen, sättet att organisera arbetet. Det läggs en tung våt matta över nya sätt att arbeta med en undertext av ”det vi har gjort förut fungerar bra”. Det handlar troligtvis om att man inte får ihop det gamla vanliga sättet att arbeta med nya. ”De får väl hålla på lite i de där sociala medierna”. Sociala medier blir mest en uppgift lagd på någon att styvmoderligt hålla ett öga på – ett arbete som  internt säkerligen egentligen inte ses som den mest prioriterade uppgiften. Viljan att fortsätta ha kontroll får trots allt styra. Lusten att använda nya kommunikationsplattformar baserar sig bara på en hyfsad omvärldskoll hos några få som förstått att man bör. Men i grunden har man inte förstått varför egentligen.

Sociala medier i svensk politik handlar inte idag om en genuin vilja att revitalisera och fånga upp det politiska engagemanget tack vare nya kommunikationsmöjligheter. Årets Almedalsvecka har visat att det bara är ett nödvändigt ont som görs lite lagom halvhjärtat. Precis som webben var från början för all kommunikation. De kunniga socialamedieredaktörer som finns får inte det utrymme och de resurser de behöver. Frågan är vilken intern förankring de överhuvudtaget har i den interna hierarkin inom ett parti.

”Hur kan nätet bidra till vår måluppfyllelse?” är den enkla frågan alla måste svara på idag. Ingen verksamhet blir sämre av ett utökat användande av nätet. I vilket sammanhang ska man då se sociala medierna för politiken? Det första ord som dyker upp är demokrati och knyter an till Anders Mildners syn på en ny samhällsstruktur. Nätet bidrar till utvecklingen av demokratin. Ska vi konkretisera kan listan göras lång men låt oss börja med tre punkter.

1. För att få mandat att driva den egna politiken dvs ett bredare beslutsunderlag och fler röster.
2. För att ge kunskap. Bli en del av min vardag som väljare. När jag vill.
3. För mobilisering av nya och gamla medlemmar.

Alliansen formulerade själva syftet med sitt sociala medie-arbete så här under sitt seminarium i Almedalen:

Vi ska finnas där människor finns
Vi ska bidra till att fler människor kan delta i det politiska samtalet.
Vi ska göra det lätt att engagera sig för Alliansen i valrörelsen
Vi ska vara öppna och inbjudande
Vi tror på människors egen kraft och förmåga, inte på centralstyrning

Låt mig säga så här. Alla de där punkterna är bra och delas säkerligen  av alla politiska partier – byt bara ut ordet ”Alliansen”.  Men inget av ovanstående sker av sig själv! Att bara säga det är så himla enkelt och andas mest politisk korrekthet. Har också märkt att det senaste svarta hos partiernas talespersoner för sociala medier  liknar Alliansens sista formuleringen och gärna t.ex. samman med fraser som ”sociala medier är ingen religion” .

Det är ett bekvämt sätt att backa från ansvar och sen stolt konstatera ”men titta inget händer, allt är som vanligt”. Lika lite som broschyrer trycker sig själva eller partiledare dyker upp på debatter bara sådär kommer bilder inte att hamna i officiella Facebookgrupper eller frågor att besvaras på Twitter eller Facebook om inte någon dedikerat arbetar med det. Det är dags att partierna arbetar på nya sätt i en genuin vilja att använda nätet. Inte som påtvingat marknadsföringsgrepp.

DET HÄR SKULLE  PARTIERNA GJORT I ALMEDALEN

Så vad skulle man ha gjort rent konkret. Ja det är ingen raketforskning alls. Vilket också är en av förklaringarna till varför det inte prioriteras inom ett parti. När det inte krävs komplexa strategier eller dyra produktioner ja då blir det liksom inte  på riktigt tror jag. För något så enkelt och trivialt kan väl inte fungera?! Jo men det gör det!  Här är en lista med några enkla men kraftfulla åtgärder som man bara delvis arbetat med i Almedalen:

1. Samtalsredaktör

Först av allt avsätt en dedikerad person som besvarar inlägg och frågor på Facebook och Twitter, framförallt till de som letar information.  Kommunikationen hamnar bara i ett stort svart hål. Det är alltså inte nog med att det är för få inlägg som görs från centralt håll, men dessutom får i princip ingen några svar när frågor ställs eller glädje uttrycks. Detta kan absolut jämföras med total tystnad i en valstuga.

Hampus Brynolf, socialamedieredaktör hos Socialdemokraterna förklarar varför de gjort såpass få inlägg den gångna veckan i en kommentar till SvD-artikeln:

”Min bedömning är att gör man fler uppdateringar på Facebook så slutar folk följa vår sida, det blir som spammejl. Man måste agera i varje kanal efter den kanalens förutsättningar.”

Över 20 000 människor har valt att följa Mona Sahlin på Facebook. Det är ett aktivt val de själva gjort. Att då bestämt hävda att två textstatusuppdateringar,  fyra bilduppdateringar och tre videoklipp  är gränsen för vad de som valt att följa Mona klarar av är att utgå från ”business as usual”. Särskilt från en sådan positiv intensiv upplevelse som Almedalsveckan är för en politiker att jämföra med en vistelse på Peace & Love för den musikintresserade.

Hampus har självklart rätt att man ska agera i varje kanal efter den kanalens förutsättningar. Då kanske man kan börja med att åtminstone interagera med dem som ger respons? I Monas fall Min känsla är att man har alldeles för stor rädsla att tänka och göra nytt. 3 000 som gillat eller kommenterat de få inlägg som gjordes.Mediet tillåter nya sätt att jobba – inte att man fullständ igt tassar på tå hela tiden – det betyder inte alls att det behöver bli ”spam”.  Har verkligen Miljöpartiet förlorat så många under den gångna veckan med sina dryga 40 uppdateringar? Det som händer i partiernas officiella sidor är oftast extremt traditionellt och väldigt lite inkluderande. Sällan interaktion bortom det faktum att man då och då berättar om vad som görs. Sociala medier är bra mycket mer än det här och bra mycket mer än både Facebook och Twitter. Vilket också smarta Hampus Brynolf absolut vet.

2. Bygg förväntan! Låt händelsen leva längre.

Utskick till medlemmar under veckan fram till de större eventen även via Facebook. Nu puffades det till exempel inte ens för de events som publicerades på hemsidor med:  ”Idag talar Lars Björklund kl.19, ni som inte är på plats kan se filmen här. Vi lägger upp den efteråt på Youtube, Facebook osv”. Meddelande direkt när så gjorts. ”Ni som inte var på plats här finns talet, seminariet etc”. Nästa gång jag loggar in blir jag delaktig trots att jag inte var med.  Inspirera deltagare att  berätta, blogga och fånga upp vad som hände genom att skicka ut bilder och annat unikt material. Varje seminariearrangör borde idag använda sociala medier för påminnelser, skriva bloggposter om vad som hände och lägga ut presentationer samma dag – och sprida det till panelmedlemmar etc. ett enkelt sätt att få saker att leva längre. Det här sker inte av sig självt. Det kränker inte någon av ”religionens regler” eller innebär ”att man inte agerar” efter den kanalens förutsättningar om man i sin planering inför den här typen av strukturerade rutiner. Strukturen behövs för att ha en närvaro. Inte för att styra vad som sägas när eller utfärda dekret om vad som ska sägas av andra. Inte heller för att ta rösten från de som redan gör det. Den ”gräsrotspolitiker”  som redan använder sociala medier han/hon når ju bara sin krets, sina läsare. Det handlar om att skapa bryggor mellan alla delar.

3. ”Bild – och videoredaktör”

En person kunde haft som huvudansvar att göra små korta intervjuer på plats och arbetat med både rörligt och stillbilder som delades i realtid. Inte veckor och månader efteråt. Var och en har en mobilkamera, varje aktiv partimedlem har säkert tagit massor av fina bilder, kortare videoklipps de gärna skulle vilja dela med sig av. Det hade man från centralt håll kunnat fråga efter. Uppmanat folk i Almedalen att lägga upp bilder/videoklipp de ville dela på en gemensam plats på t.ex. bilddelningsstjänsten Flickr. Det finns massor av duktiga fotografer på plats under sådana här dagar och bilderna kan med fördel hellre vara fria under CC-licens än märkta med ”all rights reserved”.

Medlemmar i de officiella sidorna hade också kunnat få ta del av strömmar med bilder av vad partiledarna och andra haft för sig och detta hade kunnat flöda in på Facebooksidorna och/eller puffats för via Twitterkontot långt mycket mer än det görs.

Kika på den här filmen som Centerpartiet gjorde några dagar efter Almedalen. Ett försök till tjusigt redigerad film med musik och allt som kortfattat beskriver vad som hände under Almedalen. Den fyller säkert sitt syfte och lades ut i Centerpartiets YouTube-kanal den 12 juli men varför lades inte också länk till den ut i Facebook- eller Twitterflödet?

Visst är det så att filmen skapar en positiva känsla, man tar del av vad som hände på plats och det är precis det där som sociala medier kan gestalta! De nya kommunikationsverktygen möjliggör att man kan dela glädjen och upplevelsen väldigt nära inpå själva händelsen. 4:36  minuter in i Centerpartiets Almedalsfilm intervjuas tre, vad jag förmodar är, centerpartister som uppenbart berörts av Mauds tal på plats. Intervjun med dem lyfter Mauds tal och vidgar också perspektivet genom att det hon sagt uppenbart har relevans och berör andra människor. Precis det där skulle partierna ha kunnat jobba så mycket mer med i princip i realtid!

Dessutom undrar jag just nu om de här tre personerna ens vet om att den här filmen finns idag och har spritt den i sina nätverk? Med andra ord behövs det färre stylade produktioner av reklam/filmkaraktär, de blir sällan ändå lika bra och kostar oändligt mycket mer än de ger i jämförelse med en intervju på plats som laddas upp direkt. Precis så här hands on och enkelt är vad den distribuerade närvaron i de sociala medierna handlar om. Bjud på sociala objekt som sedan får leva sitt eget liv! Det är inte centralstyrning. Jag som individ väljer sen om jag vill interagera med det sociala objektet.

4. Ställ frågor

För att få igång interaktionen och intresset i olika plattforma, så kan man ställa frågor, se hur SVT har jobbat med sina officiella sidor under vinter-OS. Hur många frågor ställdes under Almedalen? Med alla dessa samhällsintresserade på plats?

5. Interagera med omvärlden

Pusha för kommunikation som sker i andra plattformar, debattartiklar, tv-medverkan, radio osv. allt som händer runt de andra kommunikationsinsatserna. Sprid länkar via FB-meddelanden, maillistor, be om recensioner och vidarelänkning av andra på plats.

Nej, det här är inte centralstyrning. Det är planerad kommunikation som en möjlighet. Det ger mig en idé till medskapande, varje individ är delaktig och väljer sedan självklart själv hur man vill göra. Men skillnaden är att man vet vad som sker, vet att det är möjligt och vet att det är efterfrågat. Jag säger igen. Att sänka trösklar räcker inte. Ingen kommer att kliva in bara för det. Sociala medier är ett samspel.

ALMEDALEN HANDLAR OM NUET. OCKSÅ.

Självklart handlar Almedalen om mötet, kontakterna, nätverkandet där på plats för de allra, allra flesta.  Ett stort mobiliseringstillfälle för det fortsatta interna arbetet. Uppkopplingen var dessutom bitvis urusel men det utesluter inte att varje parti, varje seminariearrangör skulle haft någon dedikerad vars uppgift var just detta som jag beskrivit ovan. Något som till vissa delar dessutom hade kunnat skötas från en annan ort särskilt för alla de seminarier som livesändes. Personer vars uppgift var just detta, precis lika naturligt som det ordnas moderatorer och finns pressekreterare. För det är så här. De kommunikationsverktyg  vi talar om används med glädje av alla för att dela med oss av våra erfarenheter och upplevelser. Det är ett sätt att leva och kommunicera idag som partierna hade kunnat omfamna, inkludera och arbeta utifrån t.ex. dessa tänkbara perspektiv:

• Hur många partier avsatte helhjärtat arbetskraft för att följa och stötta Facebook- och twitterdiskussionen under tal, evenemang, debatter och seminarier för att ge information till de som inte var på plats?
• Hur många partier bad sina medlemmar lägga upp bilder i den officiella sidorna på Facebook eller på andra tjänster?
• Hur många partier minglade och tog bilder under partiledartalen och andra större gemensamma evenemang, noterade namn, frågade om man fick publicera dem, berättade var de skulle publiceras? Gjorde korta snabba intervjuer liknande de vi såg smakprov i Centerpartiets film?
• Hur många partier eller enskilda politiker ställde frågor i twitterflödet under dagen för att få inspel till kommande debatter?
• Listan skulle kunna göra  hur lång som helst.

Facebook. Vi har kikat på de officiella konton som varje parti har och de antal inlägg, likes och kommentarer som gjordes under Almedalsveckan. Vi valde dessutom två av de etablerade partiledarsidorna som en jämförelse:

Twitter. Några siffror om Twitter där vi också tittat på aktivitet hos det officiella kontot samt Alliansen och de Rödgrönas samlingskonton i kombination med utvalda sökord av relevans för Almedalen*:

*Tweets medtagna i denna sammanställlning har alltså innehållit ett eller flera av de av oss angivna sökorden där hashtaggen #almedalen och även #val2010 var självskrivna tillsammans med partiledarnamnen, sedan adderades sådana ord och uttryck som vi såg användes mycket från Almedalen, vi la till ord och uttryck vart efter att vi såg dem komma in i det insamlade materialet.

Några siffror om bloggosfären från Almedalen

Här kommer vi att återkomma med en utförlig rapport när vi grottat vidare i de sökningar vi gjorde under Almedalsveckan tillsammans med Twingly. Här kommer nog Jocke Jardenberg och Niclas Strandh ha skoj.  Men för denna postning gjorde vi en snabb genomgång av samtliga Topp 50 bloggare inom varje parti hos Politometern fredagen nästan en vecka efter Almedalen.

Det här är positiva resultat för Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. Med över 30 av 50 politiska bloggar som bloggat (ofta mer än en gång) om Almedalen eller det som hänt där visar än en gång att den politiska bloggosfären är levande och oerhört viktig.  Det här visar också att många har skrivit sen de kommit hem, vi gick igenom samma lista klockan 07 dagen efter respektive partis dag inför våra socialamediesändningar från Almedalen. Då hade nästan inga hunnit blogga vilket är högst förståeligt.

Det här visar också den stora kraften i enskilda personers engagemang som politiskt aktiva och att de är en viktig del i dagens politiska kommunikation och de hade kunnat inkluderas på  än fler sätt. Men som sagt vi återkommer med utförligare blogganalys från Almedalsveckan.

FLIPP ELLER FLOPP I VALRÖRELSEN?

Så vad blir det då. Flipp eller flopp för sociala medier i valrörelsen? Ja jag har redan svarat flopp på samma fråga i Almedalen både i Gomorron Sverige och hos Makthavare.se i en debatt om sociala medier valrörelsen. Jag  tror att vi snabbt kommer se i eftervalsanalyser att sociala medier inte fick någon betydelse i årets valrörelse. Väljarna vet inte om att det finns politiker i de sociala medierna som vill föra dialog. Andra politiker fångar inte upp intresserade väljares frågor. Politiker och väljare är helt enkelt ofta fast i sina respektive roller.

Däremot skulle det kunna påverka valutgången om det händer något som kräver en liknande tydlighet som FRA-debatten kretsade runt. Alltså en fråga som dyker upp lite från oväntat håll och får enormt stort fokus trots att det inom partierna inte finns med i valbudskap och övrig planerad kommunikation. Då skulle de parti som snabbast och tydligast använder de nya kommunikationsverktygen bli vinnaren.

Det krävs mod att tänka nytt. Det är bekvämt att göra som man alltid gjort. Från båda håll. Men när frågorna väcks, när man som väljare vill bli medskapare då kommer det parti att förlora som inte är synliga på den här arenan. Också. Det är inte antingen eller. Det är absolut inte religion. Det är kommunikation och det kommer att förnya politiken. En glädje inför den möjligheten saknade jag i Almedalen hos samtliga partier.

Ös på med kommentarer hela socialamedieakutsgänget har mycket arbete kvar, all input blir en viktig del i våra summeringar om vad som kunde ha gjorts och vad som faktiskt gjordes.  Det kommer en postning med bra saker som testades också tillsammans med fler analyser av vad som hände under veckan!

Varje given händelse ger dock tillfälle att diskutera vidare. Det är en levande process det här. Ingen av oss har svaren bara en vision om vad vi vill åstadkomma.

/Brit Stakston

Samtidigt har det pågått cirka 83 stycken seminarier som varit inriktade runt frågor om ”ska vi använda sociala medier?” ”hur ska vi göra?” och med TV4s ”Sociala medier – hot eller möjlighet” som mest spetsiga rubrik. Som Brit påpekar i en Sociala medieakutsändning: det är som att hålla seminarier i hur vi använder en mobiltelefon.

På Makthavare-seminariet ”Sociala medier i valrörelsen – gäspning eller turbo?” menade de flesta panelmedlemmarna att det nog mest är en gäspning om inte partierna börjar komma igång snart, i sociala medieakuten har vi konstaterat att partiernas officiella sociala medieredaktörer inte är så oerhört aktiva på partiernas officiella platser (slutställning kommer på söndag).

Helt enkelt har ett större antal timmar spenderats med att fundera över sociala medier som verktyg istället för att använda det fullt ut. Svenska politiker och media ser fortfarande sociala medier som ett problem som måste lösas mer än som en möjlighet att utnyttja. Jag gissar att detta är oerhört främmande för Matthew Barzun. För i USA är politiska bloggare en självklarhet, en del av strategin för politiker och det finns knappast någon politiker som skulle kunna säga ”nej, jag vågar vägra facebook och twitter” som flera av de svenska ledande politikerna gör.

Varför är det så? Jag ser att det finns två förklaringsmöjligheter:

• Sociala medier inom politiken i Sverige är fortfarande i ett tidigt stadium. Förra valet var det ett yrvaket etablissemang som insåg att det fanns något som heter bloggar. Under EP-valet vaknade etablissemanget upp igen och insåg att Piratpartiet höll på att bulldozra sig in i Europaparlamentet med hjälp av sociala medier. Så nu sitter man i en sorts beta-läge och de diskussioner som förs på ett metaplan: ska vi? varför ska vi? hur ska vi? är därför naturliga och viktiga. Det vi hittills sett är att sociala medier utnyttjas enligt gammal masskommunikationslogik vilket innebär att man inte alls får samma effekt som om man fullt ut förstod att utnyttja dem enligt länkekonomi och långa svansen-logik.
• Svensk politik lider av beröringsskräck, kontrollbehov och organisationsgalenskap. Sociala medier är något som i längden är icke-kontrollerbart, det bygger varumärkesbilder, skapar opinioner helt utanför de normala kanalernas kontroll. Partiernas försök att bygga silos fungerar inte längre och individer struntar i vad ”sitt” parti vill säga om det inte är något som grundar sig i den egna åsikten. I det här läget blir metadiskussionerna en funktion att förhindra utvecklingen, försöka kontrollera den och på så sätt styra tillbaka opinionsbildandet in i den normala fållan.

Om den verkliga förklaringsmodellen är 1) så är det ok. Problemet är att man i betastadie inte kan försiktigt prova något utan borde se till att köra fullt ös, laga det som blir trasigt och på så sätt lära sig hur man ska göra. Om det är förklaringsmodell 2) så har partierna ett problem.

För precis som @britstakston, @gudschy och flera andra var överens om på Makthavare.se-seminariet så öppnar sociala medier upp för nya partier, nya partigrupperingar och helt nya sätt att arbeta med politik i framtiden. Så även om flera tycker sig se att sociala medier misslyckats i Almedalen skulle jag påstå att det snarare är så att man missat att utnyttja beta-möjligheten.

Mer om de här frågorna ser du i våra sändningar från Almedalen och Sociala Medieakuten. Sista sändningen sker söndag (sammanfattande maratonsändning) kl 10. Allt på JMW.se/Live.

Tidigare sändningar hittar du här:

Lördag 10 juli

Fredag 9 juli

Torsdag 8 juli
Onsdag 7 juli
Tisdag 6 juli
Måndag 5 juli
Söndag 4 juli

Jag kan inte låta bli att reflektera över den bild av evenemanget som sprids, via de traditionella och sociala medierna.

När man är på plats i Almedalen så är det alla möten mellan människor som är det viktiga. Byggandet av kontaktnät. Diskussionen, engagemanget, debatten och utbytet som gör Almedalen till något helt unikt. Trots mängden av möten. Tack vare all inspiration som ges så klarar man av alla intryck och all ny information. Det är delvis en bild som går igen i de sociala medierna. Där finns glädjen, entusiasmen. Och nyfikenheten.

Men mediebilden som förmedlas till oss som inte är på plats tenderar till att bli ett slagfält. Engagemanget och mötena människor mellan lyser med sin frånvaro. Det förenklas till en kamp om medieutrymmet. Där kortsiktiga PR-stunts och spektakulära utspel avlöser varandra. Det kanske beror på att det är valår i år, men till slut drabbas jag av Almedalen overload. Det börjar räcka. Jag orkar inte ta till mig mer när jag befinner mig på fastlandet långt från alla inspirerande personliga möten.

Från min horisont är nästan så att Almedalen omvandlas till ett jippo där de politiska partierna spelar ut varandra för att maximera den egna uppmärksamheten och minimera konkurrenternas. Rykten får fart och undergräver partiledares trovärdighet och tar fokus från andra frågor. Presskonferenser planläggs så att de minimerar deltagandet på konkurrentens. Spektakulära grillfester drar till sig uppmärksamheten. Partierna omvandlar politik till en kamp om medieutrymmet. Inte om idéerna.

Almedalen är början på den valrörelse som kommer att ta fart om några veckor. Positionerna låses fast här i Almedalen. Vinnare träder fram. Förlorarna blir tydliga. Om tendensen från Almedalen fortsätter så är jag rädd för att den valrörelse vi går till mötes kommer att ha mer fokus på form än innehåll.

Björn Mellstrand
Från ett soligt Kungsgatan som känns oändligt långt borta från politikens och PR-branschens epicentrum.

Jag tror det här kan bero på två saker. Dels finns det ett behov bland alla de ”nya debattörer”, ofta etablerade journalister, konsulter, marknadsförare eller företagsledare, som nyligen kommit till insikt om nätets möjligheter att ta plats. Att göra de tankeexperiment som behövs för att förstå nätets påverkan. Dels kanske det handlar om att vi som kallat oss ”early adopters” nu vill värna om vår egen affär. Precis som de vi en gång utmanade med att våga tänka nytt.

Varje vecka dyker nya personligheter fram i mitt nätverk på Twitter som tidigare varit osynliga i debatten både här och i andra sammanhang vad gäller nätet. Men de har sina egna andra plattformar, nätverk  och sammanhang för att diskutera de sociala medierna som de nyligen upptäckt med förtjusning.  De vill också lyfta och kritisera de fall där medieuppdelningen fortfarande syns och reflektera över det som sker.  De driver passionerat på utvecklingen om sociala mediers möjligheter och det är fantastiskt bra. Extra bra för de har ofta en närmare anknytning till den verklighet som utmanas. Nu är det oftare ur egen upplevd verklighet som det analyseras, ifrågasätts och skapas case mer än att det är konsulters teorier. Den enda gången  det inte blir så konstruktivt  är om det är nya konsulter på den här arenan som målar upp problem som inte finns längre.  Mycket har ju förändrat sig även om en del av resonemangen är högst aktuella att diskutera. Men när alla redan använder verktygen måste diskussionen delvis handla om andra saker än vad den gjorde för några år sedan.

Här ligger förresten också förklaringen till varför politik och sociala medier är så hett. Valrörelsen i sig är ju ett gigantiskt realtidscase för sociala medier.

Varje partistrateg vet att tala om dialog och lyssna under årets valrörelse. Många politiker provar nya sätt att realisera aktiv medborgardialog. Varje marknadsförare förstår att det finns nya kommunikationsvägar till kunderna som bör undersökas. Varje journalist förstår att läsarmedverkan bidrar positivt. Varje pr-konsult kan sociala medier. Varje konsument har en medvetenhet om sin egen konsumentmakt genom den egna publiceringsplattformen.

Maktförskjutningen är faktiskt alldeles uppenbar för de flesta nu. Åtminstone teoretiskt och man förstår i alla fall att  om inte idag så imorgon måste detta hanteras. Vi ser verkligen teorierna ta små steg i verkligheten. Och i alla möjliga sammanhang. Varje händelse och diskussion är ett steg framåt och skapar ännu större förståelse.Vi kan faktiskt vila att den här motorn är igång nu. Tekniken anammas och kommunikationen frodas. Överallt.

Så nu till den andra tänkbara anledningen till att  ”vi-och-dom-tänket” fortfarande finns kvar.  Dags för rannsakning av oss som ser på oss själva som ”early adopters”. Vill vi vara sociala medie-experterna för alltid? Vill vi förlänga tiden genom att fortsätta äga det rätta svaren? Vi som tycker vi pratat till leda om detta klarar vi när vi ser att andra tänker lika smart fastän de upptäckte sociala medier i förrgår?  Hur förändringsbenägna är vi själva? Ser vi till fullo vad som faktiskt hänt? Eller loopar vi dvs upprepar det vi sagt de senaste tre eller varför inte 15 åren trots att det faktiskt hänt massor!  Och händer varje dag.

Ser vi inte upp blir vi ju exakt som de vi kritiserat mest de senaste åren. Traditionalisterna. De som inte ville anamma de nya medieformerna. Reklambyråerna, företagens marknadsavdelningar, partierna och journalisterna. Håller vi på att bli likadana? Värnar om vår egen affär? Tanken har slagit mig ett antal gånger under konferenser de senaste åren, det är som om vi fortfarande målar upp en bild av vi och dom. Det är ju  inte så längre!

Mina resonemang kan sättas i relation till två aktuella företeelser dels en debattartikel dels ett tal av Obama.

Statsvetaren Ulf Bjereld skrev en fjärde del i en debattartikelserie i Expressen häromdagen om politik och sociala medier. Rubriken var ”Frifräsande bloggar hotar socialdemokraterna inifrån”. Hur många av oss som engagerat sig för bloggosfärens legitimitet reagerade med reptilhjärnan när vi såg den rubriken? Tog för givet att det var ännu en artikel där allt som rör sociala medier skulle ifrågasättas. När artikeln egentligen var en statsvetares ord på det vi sagt under så många konsulttimmar?! Ulf Bjereld summerade det faktum vi alla som engagerar oss i politik och sociala medier är så djupt medvetna om och försöker få partierna att förstå:

I vår individualiserade tid måste partierna vara beredda att i varje val erövra varje väljare och varje röst på nytt. Dagens engagerade väljare vill mötas och verka på sina egna villkor. Socialdemokraternas svåra utmaning består i att bejaka denna utveckling och våga släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet vari varumärket har sin grund.

Med politiken som case tittade Ulf Bjereld på konsekvensen för politiken av nätet. Att han sen talar direkt till socialdemokraterna om deras kärnvärden handlar ju om sitt eget partipolitiska engagemang så konstaterandet blir ju också självkritiskt. Men processmässigt är det direkt applicerbart på varje verksamhets utmaningar idag. Kundens krav på att verka och mötas på egna villkor i kontrast eller härlig harmoni med varumärkets visioner och värderingar framöver.

Det andra fallet var förstås internetpresidenten Obama och hur han kritiserats för sitt tal till studenter på Hampton University.  Min tolkning ligger nära både det Mashable och Andreas Ekström skriver, att hans ord inte alls givet handlar om att han plötsligt avslöjar sig som en teknisk dinosaurie eller bakåtsträvande.  Det här var vad han sade:

”And meanwhile, you’re coming of age in a 24/7 media environment that bombards us with all kinds of content and exposes us to all kinds of arguments, some of which don’t always rank that high on the truth meter. And with iPods and iPads; and Xboxes and PlayStations — none of which I know how to work — (laughter) — information becomes a distraction, a diversion, a form of entertainment, rather than a tool of empowerment, rather than the means of emancipation. So all of this is not only putting pressure on you; it’s putting new pressure on our country and on our democracy.

Class of 2010, this is a period of breathtaking change, like few others in our history. We can’t stop these changes, but we can channel them, we can shape them, we can adapt to them. And education is what can allow us to do so. It can fortify you, as it did earlier generations, to meet the tests of your own time.”

Metadebatten runt det han sagt är grym samtidsdokumentation det också. Dels att traditionella medier gärna vinklar det till beviset för att trots teknikens roll Obamas valkampanj så kan han inte använda en Ipad. Dels att  många har valt att lyfta ut just denna del ur det han sade:

”With iPods and iPads; Xboxes and PlayStations – none of which I know how to work – information becomes a distraction, a diversion, a form of entertainment, rather than a tool of empowerment, rather than the means of emancipation.”

Just det citatet har med lätthet kunnat övertolkas och förvandlats till rubriker och möjliggjorde slutsatser om att han inte förstår  hur spelbeteenden tvärtom t.ex. bidrar till ökad koncentrationsförmåga eller att Obama menar att demokratin hotas av Ipads.

Målgruppen för talet var studenter på ett college. Uppvuxna och familjära med de verktyg han radade upp och han menade inte alls att de nya kommunikationsformerna och verktygen begränsar den egna individens möjligheter till yttrandefrihet, förmåga att värdera information. Tvärtom. Han vågade bara nämna ordet ansvar kopplat till möjligheterna de ger. Reaktionerna är ett tidens tecken som har att göra med de båda aspekter jag reflekterat över i denna post.

Det är dags nu. Vi måste våga prata om att det faktiskt finns saker på nätet som inte är sant. Vi måste våga prata om att tre timmars spelande av Call of Duty inte givet leder till högre grad av självbestämmande eller demokratisering.  Vi måste våga prata om att gränsen mellan privat och personlig ser olika ut för människor. Vi måste våga prata om behovet av ner- och avkoppling.Vi måste våga prata om att att det finns mobbbing på nätet. Också.

Det betyder inte att man är teknikfientlig. Att man inte hajat. Allt. Allt håller på att smälta samman fullständigt sömlös för allt fler. Vi ställer alla allt större krav på våra politiker, på de företag vi väljer att anlita och på våra arbetsgivare. Krav på medinflytande, på nya arbetsformer, nya kommunikationsverktyg, nya sätt att samarbeta. Viljan att interagera och själv få addera ett värde kommer att bli allt mer betydelsefullt. Nu är det dags att fokusera på möjligheten att realisera det vilket möjliggörs när trösklarna sänkts.

Teknikens möjligheter är uppenbar för den stora majoriteten. Sociala medier är allas verktyg nu. Inget annat. Telefonen ringer för fullt och frågan om man tänker svara är allt oftare ja. Allt fler gör det.

Nu måste vi lägga kraft på att stödja de processer som sker internt i partier, i företag och i organisationer när anställda i stort och smått börjar arbeta med dessa kommunikationsverktyg. Det är väldigt lätt att i vardagen falla tillbaka till gamla vanliga spår. Tålamodet är ofta kort. Sociala medieinitiativen är inte alltid helt förankrade internt. Vi är bara i början på vad sociala medier faktiskt får för konsekvenser och det tunga arbetet sker nu internt. Det allra bästa ligger fortfarande framför företagen, organisationerna och partierna.

Det blir vår nya uppgift. Att stödja de processerna och hålla handen även när nyhetens behag lägger sig. Inte att se spöken där det inte finns några.

/Brit Stakston