På väg mot flopp för sociala medier i årets valrörelse? Valrörelsen 2010. Del 13.

Läs med webReader

I Svenska Dagbladet summerar jag partiernas insats i sociala medier under Almedalen som flopp och det verkar ha tolkats som att jag anser att det gjorts för få Facebookuppdateringar av partierna. Nej jag anser inte att sociala medier handlar om att t.ex. gödsla Facebooksidor med statusuppdateringar, läs gärna min serie om Politik och sociala medier för att  följa mina tankar närmare.

Mitt uttalande handlar om att jag är förbluffad över att partierna år 2010 inte använde Almedalen som ett realtidscase för att testa allt det pratats om vad gäller sociala medier. Att göra mer! Här fanns chansen att testa nya sätt att engagera partimedlemmar, berätta om vad som gjordes för de som inte var på plats, dra fler besökare till de seminarier som arrangerades och helt enkelt synliggöra för alla som inte var på plats vad som verkligen skedde – i stort som smått. Och att därmed göra det möjligt för allt fler att dela sina upplevelser.

Under Almedalen som det stora startskottet för valrörelsens slutspurt missade partierna totalt möjligheten att arbeta med de sociala medierna på det sätt jag förväntat mig.  Almedalsveckan blev beviset för att man inom svensk politik inte är i närheten av Politik 2.0. Grundproblemet är kanske att man inte förstått nätets sanna dynamik och logik. Politisk kommunikation sker fortfarande till allra största del enligt modellen ”business as usual”. Som Anders Mildner så briljant uttrycker det i sin text i boken Politik 2.0 som också finns återgiven här:

”Vi har inte fått Politik 2.0. Vi har fått Politik 2.0 med ett Facebook-konto. Vi har inte fått delaktighet eller transparens. Vi har fått broadcast via en laptop. Är det ett problem? Ja. Den största förändringen är att en ny samhällsstruktur håller på att skapas.”

Betänk att årets Almedalsvecka sker efter ett år då socialamedieredaktörer anställts inom varje parti och otaliga analyser har gjorts av hur Obama använt sociala medier. Nya sätt att kommunicera med väljaren i centrum har sagts vara viktiga och honnörsord som samtalskampanjer har varit i fokus. Allliansen hade till och med ett eget seminarium i Almedalen i år där deras ambitioner med sociala medier presenterades. Para ihop dessa ambitioner med Almedalsveckan som till sin karaktär skapar just närhet, bryter upp gränser och har en aura av testverkstad över sig. Där allt är möjligt. Samtal, möten och diskussioner  mellan partiledarna, engagerade samhällsintresserade och partimedlemmar. Det hade kunnat vara den perfekta kombinationen!

EN VERKSTAD FYLLD AV KOMMUNIKATIVA MÖJLIGHETER

Almedalen var ett gyllene tillfälle att hårdtesta vad som är möjligt att göra med hjälp av sociala medier. Det  är helt obegripligt att så inte gjordes. Se t.ex. på vad Sveriges Radio gjorde på plats – skapat utifrån en lust att prova nytt och insikt om att man missar sitt uppdrag om man inte börjar hantera detta och t.ex. bevaka vad som sker i de sociala medieplattformarna.

Precis det förhållningssättet saknade jag fullständigt hos de svenska partierna. Så vad  bakbinder dem egentligen?  Jag  har börjat undra om vi inte ska söka svaret i den interna partistrukturen, sättet att organisera arbetet. Det läggs en tung våt matta över nya sätt att arbeta med en undertext av ”det vi har gjort förut fungerar bra”. Det handlar troligtvis om att man inte får ihop det gamla vanliga sättet att arbeta med nya. ”De får väl hålla på lite i de där sociala medierna”. Sociala medier blir mest en uppgift lagd på någon att styvmoderligt hålla ett öga på – ett arbete som  internt säkerligen egentligen inte ses som den mest prioriterade uppgiften. Viljan att fortsätta ha kontroll får trots allt styra. Lusten att använda nya kommunikationsplattformar baserar sig bara på en hyfsad omvärldskoll hos några få som förstått att man bör. Men i grunden har man inte förstått varför egentligen.

Sociala medier i svensk politik handlar inte idag om en genuin vilja att revitalisera och fånga upp det politiska engagemanget tack vare nya kommunikationsmöjligheter. Årets Almedalsvecka har visat att det bara är ett nödvändigt ont som görs lite lagom halvhjärtat. Precis som webben var från början för all kommunikation. De kunniga socialamedieredaktörer som finns får inte det utrymme och de resurser de behöver. Frågan är vilken intern förankring de överhuvudtaget har i den interna hierarkin inom ett parti.

”Hur kan nätet bidra till vår måluppfyllelse?” är den enkla frågan alla måste svara på idag. Ingen verksamhet blir sämre av ett utökat användande av nätet. I vilket sammanhang ska man då se sociala medierna för politiken? Det första ord som dyker upp är demokrati och knyter an till Anders Mildners syn på en ny samhällsstruktur. Nätet bidrar till utvecklingen av demokratin. Ska vi konkretisera kan listan göras lång men låt oss börja med tre punkter.

  1. För att få mandat att driva den egna politiken dvs ett bredare beslutsunderlag och fler röster.
  2. För att ge kunskap. Bli en del av min vardag som väljare. När jag vill.
  3. För mobilisering av nya och gamla medlemmar.

Alliansen formulerade själva syftet med sitt sociala medie-arbete så här under sitt seminarium i Almedalen:

Vi ska finnas där människor finns
Vi ska bidra till att fler människor kan delta i det politiska samtalet.
Vi ska göra det lätt att engagera sig för Alliansen i valrörelsen
Vi ska vara öppna och inbjudande
Vi tror på människors egen kraft och förmåga, inte på centralstyrning

Låt mig säga så här. Alla de där punkterna är bra och delas säkerligen  av alla politiska partier – byt bara ut ordet ”Alliansen”.  Men inget av ovanstående sker av sig själv! Att bara säga det är så himla enkelt och andas mest politisk korrekthet. Har också märkt att det senaste svarta hos partiernas talespersoner för sociala medier  liknar Alliansens sista formuleringen och gärna t.ex. samman med fraser som ”sociala medier är ingen religion” .

Det är ett bekvämt sätt att backa från ansvar och sen stolt konstatera ”men titta inget händer, allt är som vanligt”. Lika lite som broschyrer trycker sig själva eller partiledare dyker upp på debatter bara sådär kommer bilder inte att hamna i officiella Facebookgrupper eller frågor att besvaras på Twitter eller Facebook om inte någon dedikerat arbetar med det. Det är dags att partierna arbetar på nya sätt i en genuin vilja att använda nätet. Inte som påtvingat marknadsföringsgrepp.

DET HÄR SKULLE  PARTIERNA GJORT I ALMEDALEN

Så vad skulle man ha gjort rent konkret. Ja det är ingen raketforskning alls. Vilket också är en av förklaringarna till varför det inte prioriteras inom ett parti. När det inte krävs komplexa strategier eller dyra produktioner ja då blir det liksom inte  på riktigt tror jag. För något så enkelt och trivialt kan väl inte fungera?! Jo men det gör det!  Här är en lista med några enkla men kraftfulla åtgärder som man bara delvis arbetat med i Almedalen:

1. Samtalsredaktör

Först av allt avsätt en dedikerad person som besvarar inlägg och frågor på Facebook och Twitter, framförallt till de som letar information.  Kommunikationen hamnar bara i ett stort svart hål. Det är alltså inte nog med att det är för få inlägg som görs från centralt håll, men dessutom får i princip ingen några svar när frågor ställs eller glädje uttrycks. Detta kan absolut jämföras med total tystnad i en valstuga.

Hampus Brynolf, socialamedieredaktör hos Socialdemokraterna förklarar varför de gjort såpass få inlägg den gångna veckan i en kommentar till SvD-artikeln:

”Min bedömning är att gör man fler uppdateringar på Facebook så slutar folk följa vår sida, det blir som spammejl. Man måste agera i varje kanal efter den kanalens förutsättningar.”

Över 20 000 människor har valt att följa Mona Sahlin på Facebook. Det är ett aktivt val de själva gjort. Att då bestämt hävda att två textstatusuppdateringar,  fyra bilduppdateringar och tre videoklipp  är gränsen för vad de som valt att följa Mona klarar av är att utgå från ”business as usual”. Särskilt från en sådan positiv intensiv upplevelse som Almedalsveckan är för en politiker att jämföra med en vistelse på Peace & Love för den musikintresserade.

Hampus har självklart rätt att man ska agera i varje kanal efter den kanalens förutsättningar. Då kanske man kan börja med att åtminstone interagera med dem som ger respons? I Monas fall Min känsla är att man har alldeles för stor rädsla att tänka och göra nytt. 3 000 som gillat eller kommenterat de få inlägg som gjordes.Mediet tillåter nya sätt att jobba – inte att man fullständ igt tassar på tå hela tiden – det betyder inte alls att det behöver bli ”spam”.  Har verkligen Miljöpartiet förlorat så många under den gångna veckan med sina dryga 40 uppdateringar? Det som händer i partiernas officiella sidor är oftast extremt traditionellt och väldigt lite inkluderande. Sällan interaktion bortom det faktum att man då och då berättar om vad som görs. Sociala medier är bra mycket mer än det här och bra mycket mer än både Facebook och Twitter. Vilket också smarta Hampus Brynolf absolut vet.

2. Bygg förväntan! Låt händelsen leva längre.

Utskick till medlemmar under veckan fram till de större eventen även via Facebook. Nu puffades det till exempel inte ens för de events som publicerades på hemsidor med:  ”Idag talar Lars Björklund kl.19, ni som inte är på plats kan se filmen här. Vi lägger upp den efteråt på Youtube, Facebook osv”. Meddelande direkt när så gjorts. ”Ni som inte var på plats här finns talet, seminariet etc”. Nästa gång jag loggar in blir jag delaktig trots att jag inte var med.  Inspirera deltagare att  berätta, blogga och fånga upp vad som hände genom att skicka ut bilder och annat unikt material. Varje seminariearrangör borde idag använda sociala medier för påminnelser, skriva bloggposter om vad som hände och lägga ut presentationer samma dag – och sprida det till panelmedlemmar etc. ett enkelt sätt att få saker att leva längre. Det här sker inte av sig självt. Det kränker inte någon av ”religionens regler” eller innebär ”att man inte agerar” efter den kanalens förutsättningar om man i sin planering inför den här typen av strukturerade rutiner. Strukturen behövs för att ha en närvaro. Inte för att styra vad som sägas när eller utfärda dekret om vad som ska sägas av andra. Inte heller för att ta rösten från de som redan gör det. Den ”gräsrotspolitiker”  som redan använder sociala medier han/hon når ju bara sin krets, sina läsare. Det handlar om att skapa bryggor mellan alla delar.

3. ”Bild – och videoredaktör”

En person kunde haft som huvudansvar att göra små korta intervjuer på plats och arbetat med både rörligt och stillbilder som delades i realtid. Inte veckor och månader efteråt. Var och en har en mobilkamera, varje aktiv partimedlem har säkert tagit massor av fina bilder, kortare videoklipps de gärna skulle vilja dela med sig av. Det hade man från centralt håll kunnat fråga efter. Uppmanat folk i Almedalen att lägga upp bilder/videoklipp de ville dela på en gemensam plats på t.ex. bilddelningsstjänsten Flickr. Det finns massor av duktiga fotografer på plats under sådana här dagar och bilderna kan med fördel hellre vara fria under CC-licens än märkta med ”all rights reserved”.

Medlemmar i de officiella sidorna hade också kunnat få ta del av strömmar med bilder av vad partiledarna och andra haft för sig och detta hade kunnat flöda in på Facebooksidorna och/eller puffats för via Twitterkontot långt mycket mer än det görs.

Kika på den här filmen som Centerpartiet gjorde några dagar efter Almedalen. Ett försök till tjusigt redigerad film med musik och allt som kortfattat beskriver vad som hände under Almedalen. Den fyller säkert sitt syfte och lades ut i Centerpartiets YouTube-kanal den 12 juli men varför lades inte också länk till den ut i Facebook- eller Twitterflödet?

Visst är det så att filmen skapar en positiva känsla, man tar del av vad som hände på plats och det är precis det där som sociala medier kan gestalta! De nya kommunikationsverktygen möjliggör att man kan dela glädjen och upplevelsen väldigt nära inpå själva händelsen. 4:36  minuter in i Centerpartiets Almedalsfilm intervjuas tre, vad jag förmodar är, centerpartister som uppenbart berörts av Mauds tal på plats. Intervjun med dem lyfter Mauds tal och vidgar också perspektivet genom att det hon sagt uppenbart har relevans och berör andra människor. Precis det där skulle partierna ha kunnat jobba så mycket mer med i princip i realtid!

Dessutom undrar jag just nu om de här tre personerna ens vet om att den här filmen finns idag och har spritt den i sina nätverk? Med andra ord behövs det färre stylade produktioner av reklam/filmkaraktär, de blir sällan ändå lika bra och kostar oändligt mycket mer än de ger i jämförelse med en intervju på plats som laddas upp direkt. Precis så här hands on och enkelt är vad den distribuerade närvaron i de sociala medierna handlar om. Bjud på sociala objekt som sedan får leva sitt eget liv! Det är inte centralstyrning. Jag som individ väljer sen om jag vill interagera med det sociala objektet.

4. Ställ frågor

För att få igång interaktionen och intresset i olika plattforma, så kan man ställa frågor, se hur SVT har jobbat med sina officiella sidor under vinter-OS. Hur många frågor ställdes under Almedalen? Med alla dessa samhällsintresserade på plats?

5. Interagera med omvärlden

Pusha för kommunikation som sker i andra plattformar, debattartiklar, tv-medverkan, radio osv. allt som händer runt de andra kommunikationsinsatserna. Sprid länkar via FB-meddelanden, maillistor, be om recensioner och vidarelänkning av andra på plats.

Nej, det här är inte centralstyrning. Det är planerad kommunikation som en möjlighet. Det ger mig en idé till medskapande, varje individ är delaktig och väljer sedan självklart själv hur man vill göra. Men skillnaden är att man vet vad som sker, vet att det är möjligt och vet att det är efterfrågat. Jag säger igen. Att sänka trösklar räcker inte. Ingen kommer att kliva in bara för det. Sociala medier är ett samspel.

ALMEDALEN HANDLAR OM NUET. OCKSÅ.

Självklart handlar Almedalen om mötet, kontakterna, nätverkandet där på plats för de allra, allra flesta.  Ett stort mobiliseringstillfälle för det fortsatta interna arbetet. Uppkopplingen var dessutom bitvis urusel men det utesluter inte att varje parti, varje seminariearrangör skulle haft någon dedikerad vars uppgift var just detta som jag beskrivit ovan. Något som till vissa delar dessutom hade kunnat skötas från en annan ort särskilt för alla de seminarier som livesändes. Personer vars uppgift var just detta, precis lika naturligt som det ordnas moderatorer och finns pressekreterare. För det är så här. De kommunikationsverktyg  vi talar om används med glädje av alla för att dela med oss av våra erfarenheter och upplevelser. Det är ett sätt att leva och kommunicera idag som partierna hade kunnat omfamna, inkludera och arbeta utifrån t.ex. dessa tänkbara perspektiv:

  • Hur många partier avsatte helhjärtat arbetskraft för att följa och stötta Facebook- och twitterdiskussionen under tal, evenemang, debatter och seminarier för att ge information till de som inte var på plats?
  • Hur många partier bad sina medlemmar lägga upp bilder i den officiella sidorna på Facebook eller på andra tjänster?
  • Hur många partier minglade och tog bilder under partiledartalen och andra större gemensamma evenemang, noterade namn, frågade om man fick publicera dem, berättade var de skulle publiceras? Gjorde korta snabba intervjuer liknande de vi såg smakprov i Centerpartiets film?
  • Hur många partier eller enskilda politiker ställde frågor i twitterflödet under dagen för att få inspel till kommande debatter?
  • Listan skulle kunna göra  hur lång som helst.

Facebook. Vi har kikat på de officiella konton som varje parti har och de antal inlägg, likes och kommentarer som gjordes under Almedalsveckan. Vi valde dessutom två av de etablerade partiledarsidorna som en jämförelse:


Twitter. Några siffror om Twitter där vi också tittat på aktivitet hos det officiella kontot samt Alliansen och de Rödgrönas samlingskonton i kombination med utvalda sökord av relevans för Almedalen*:


*Tweets medtagna i denna sammanställlning har alltså innehållit ett eller flera av de av oss angivna sökorden där hashtaggen #almedalen och även #val2010 var självskrivna tillsammans med partiledarnamnen, sedan adderades sådana ord och uttryck som vi såg användes mycket från Almedalen, vi la till ord och uttryck vart efter att vi såg dem komma in i det insamlade materialet.

Några siffror om bloggosfären från Almedalen

Här kommer vi att återkomma med en utförlig rapport när vi grottat vidare i de sökningar vi gjorde under Almedalsveckan tillsammans med Twingly. Här kommer nog Jocke Jardenberg och Niclas Strandh ha skoj.  Men för denna postning gjorde vi en snabb genomgång av samtliga Topp 50 bloggare inom varje parti hos Politometern fredagen nästan en vecka efter Almedalen.

Det här är positiva resultat för Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. Med över 30 av 50 politiska bloggar som bloggat (ofta mer än en gång) om Almedalen eller det som hänt där visar än en gång att den politiska bloggosfären är levande och oerhört viktig.  Det här visar också att många har skrivit sen de kommit hem, vi gick igenom samma lista klockan 07 dagen efter respektive partis dag inför våra socialamediesändningar från Almedalen. Då hade nästan inga hunnit blogga vilket är högst förståeligt.

Det här visar också den stora kraften i enskilda personers engagemang som politiskt aktiva och att de är en viktig del i dagens politiska kommunikation och de hade kunnat inkluderas på  än fler sätt. Men som sagt vi återkommer med utförligare blogganalys från Almedalsveckan.

FLIPP ELLER FLOPP I VALRÖRELSEN?

Så vad blir det då. Flipp eller flopp för sociala medier i valrörelsen? Ja jag har redan svarat flopp på samma fråga i Almedalen både i Gomorron Sverige och hos Makthavare.se i en debatt om sociala medier valrörelsen. Jag  tror att vi snabbt kommer se i eftervalsanalyser att sociala medier inte fick någon betydelse i årets valrörelse. Väljarna vet inte om att det finns politiker i de sociala medierna som vill föra dialog. Andra politiker fångar inte upp intresserade väljares frågor. Politiker och väljare är helt enkelt ofta fast i sina respektive roller.

Däremot skulle det kunna påverka valutgången om det händer något som kräver en liknande tydlighet som FRA-debatten kretsade runt. Alltså en fråga som dyker upp lite från oväntat håll och får enormt stort fokus trots att det inom partierna inte finns med i valbudskap och övrig planerad kommunikation. Då skulle de parti som snabbast och tydligast använder de nya kommunikationsverktygen bli vinnaren.

Det krävs mod att tänka nytt. Det är bekvämt att göra som man alltid gjort. Från båda håll. Men när frågorna väcks, när man som väljare vill bli medskapare då kommer det parti att förlora som inte är synliga på den här arenan. Också. Det är inte antingen eller. Det är absolut inte religion. Det är kommunikation och det kommer att förnya politiken. En glädje inför den möjligheten saknade jag i Almedalen hos samtliga partier.

Ös på med kommentarer hela socialamedieakutsgänget har mycket arbete kvar, all input blir en viktig del i våra summeringar om vad som kunde ha gjorts och vad som faktiskt gjordes.  Det kommer en postning med bra saker som testades också tillsammans med fler analyser av vad som hände under veckan!

Varje given händelse ger dock tillfälle att diskutera vidare. Det är en levande process det här. Ingen av oss har svaren bara en vision om vad vi vill åstadkomma.

/Brit Stakston

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Sociala medier – Gossen Ruda i svensk politik?

Läs med webReader

På Bloggplats H12 i Almedalen (som av någon outgrundlig anledning fått för sig att stänga redan på fredagen) har vi sett USAs ambassadör Matthew Barzun ett flertal tillfällen. Självklart är det Almega som drar men ambassadören har stannat upp och pratat med bloggare flera gånger. Jag, @opassande, som med sin Opassande-blogg och @nikkelin fick tillfälle att prata med honom efter ett seminarium om politiska bloggare vilket var trevligt. Han frågade om hur vi jobbade med bloggandet mm.

Samtidigt har det pågått cirka 83 stycken seminarier som varit inriktade runt frågor om ”ska vi använda sociala medier?” ”hur ska vi göra?” och med TV4s ”Sociala medier – hot eller möjlighet” som mest spetsiga rubrik. Som Brit påpekar i en Sociala medieakutsändning: det är som att hålla seminarier i hur vi använder en mobiltelefon.

På Makthavare-seminariet ”Sociala medier i valrörelsen – gäspning eller turbo?” menade de flesta panelmedlemmarna att det nog mest är en gäspning om inte partierna börjar komma igång snart, i sociala medieakuten har vi konstaterat att partiernas officiella sociala medieredaktörer inte är så oerhört aktiva på partiernas officiella platser (slutställning kommer på söndag).

Helt enkelt har ett större antal timmar spenderats med att fundera över sociala medier som verktyg istället för att använda det fullt ut. Svenska politiker och media ser fortfarande sociala medier som ett problem som måste lösas mer än som en möjlighet att utnyttja. Jag gissar att detta är oerhört främmande för Matthew Barzun. För i USA är politiska bloggare en självklarhet, en del av strategin för politiker och det finns knappast någon politiker som skulle kunna säga ”nej, jag vågar vägra facebook och twitter” som flera av de svenska ledande politikerna gör.

Varför är det så? Jag ser att det finns två förklaringsmöjligheter:

  • Sociala medier inom politiken i Sverige är fortfarande i ett tidigt stadium. Förra valet var det ett yrvaket etablissemang som insåg att det fanns något som heter bloggar. Under EP-valet vaknade etablissemanget upp igen och insåg att Piratpartiet höll på att bulldozra sig in i Europaparlamentet med hjälp av sociala medier. Så nu sitter man i en sorts beta-läge och de diskussioner som förs på ett metaplan: ska vi? varför ska vi? hur ska vi? är därför naturliga och viktiga. Det vi hittills sett är att sociala medier utnyttjas enligt gammal masskommunikationslogik vilket innebär att man inte alls får samma effekt som om man fullt ut förstod att utnyttja dem enligt länkekonomi och långa svansen-logik.
  • Svensk politik lider av beröringsskräck, kontrollbehov och organisationsgalenskap. Sociala medier är något som i längden är icke-kontrollerbart, det bygger varumärkesbilder, skapar opinioner helt utanför de normala kanalernas kontroll. Partiernas försök att bygga silos fungerar inte längre och individer struntar i vad ”sitt” parti vill säga om det inte är något som grundar sig i den egna åsikten. I det här läget blir metadiskussionerna en funktion att förhindra utvecklingen, försöka kontrollera den och på så sätt styra tillbaka opinionsbildandet in i den normala fållan.

Om den verkliga förklaringsmodellen är 1) så är det ok. Problemet är att man i betastadie inte kan försiktigt prova något utan borde se till att köra fullt ös, laga det som blir trasigt och på så sätt lära sig hur man ska göra. Om det är förklaringsmodell 2) så har partierna ett problem.

För precis som @britstakston, @gudschy och flera andra var överens om på Makthavare.se-seminariet så öppnar sociala medier upp för nya partier, nya partigrupperingar och helt nya sätt att arbeta med politik i framtiden. Så även om flera tycker sig se att sociala medier misslyckats i Almedalen skulle jag påstå att det snarare är så att man missat att utnyttja beta-möjligheten.

Mer om de här frågorna ser du i våra sändningar från Almedalen och Sociala Medieakuten. Sista sändningen sker söndag (sammanfattande maratonsändning) kl 10. Allt på JMW.se/Live.

Tidigare sändningar hittar du här:

Lördag 10 juli

Fredag 9 juli

Torsdag 8 juli
Onsdag 7 juli
Tisdag 6 juli
Måndag 5 juli
Söndag 4 juli

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Almedalen overload

Läs med webReader

I år, igen, följer jag Almedalen från fastlandet. Det är med stor stolthet jag följer hur min idé om JMWs närvaro i Almedalen utvecklas till något mycket bra. Det är skönt att se hur mina medarbetare gör en fantastisk insats.

Jag kan inte låta bli att reflektera över den bild av evenemanget som sprids, via de traditionella och sociala medierna.

När man är på plats i Almedalen så är det alla möten mellan människor som är det viktiga. Byggandet av kontaktnät. Diskussionen, engagemanget, debatten och utbytet som gör Almedalen till något helt unikt. Trots mängden av möten. Tack vare all inspiration som ges så klarar man av alla intryck och all ny information. Det är delvis en bild som går igen i de sociala medierna. Där finns glädjen, entusiasmen. Och nyfikenheten.

Men mediebilden som förmedlas till oss som inte är på plats tenderar till att bli ett slagfält. Engagemanget och mötena människor mellan lyser med sin frånvaro. Det förenklas till en kamp om medieutrymmet. Där kortsiktiga PR-stunts och spektakulära utspel avlöser varandra. Det kanske beror på att det är valår i år, men till slut drabbas jag av Almedalen overload. Det börjar räcka. Jag orkar inte ta till mig mer när jag befinner mig på fastlandet långt från alla inspirerande personliga möten.

Från min horisont är nästan så att Almedalen omvandlas till ett jippo där de politiska partierna spelar ut varandra för att maximera den egna uppmärksamheten och minimera konkurrenternas. Rykten får fart och undergräver partiledares trovärdighet och tar fokus från andra frågor. Presskonferenser planläggs så att de minimerar deltagandet på konkurrentens. Spektakulära grillfester drar till sig uppmärksamheten. Partierna omvandlar politik till en kamp om medieutrymmet. Inte om idéerna.

Almedalen är början på den valrörelse som kommer att ta fart om några veckor. Positionerna låses fast här i Almedalen. Vinnare träder fram. Förlorarna blir tydliga. Om tendensen från Almedalen fortsätter så är jag rädd för att den valrörelse vi går till mötes kommer att ha mer fokus på form än innehåll.

Björn Mellstrand
Från ett soligt Kungsgatan som känns oändligt långt borta från politikens och PR-branschens epicentrum.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Ser vi nätfördomar när de inte ens finns?

Läs med webReader

Har vi som lever och andas nätet sen många år fastnat i ett nästan automatiskt vi och dom-tänkande? Är vi fast i den verklighetsbeskrivning som var relevant för många år sedan? Istället för att utgå från att det faktiskt skett en stor utveckling  tar vi ibland för givet att så inte är fallet. Nu när det egentligen är dags fokusera på vad konsekvensen är av det som påbörjats fastnar vi i de där ringhörnorna som fanns för några år sedan.

Jag tror det här kan bero på två saker. Dels finns det ett behov bland alla de ”nya debattörer”, ofta etablerade journalister, konsulter, marknadsförare eller företagsledare, som nyligen kommit till insikt om nätets möjligheter att ta plats. Att göra de tankeexperiment som behövs för att förstå nätets påverkan. Dels kanske det handlar om att vi som kallat oss ”early adopters” nu vill värna om vår egen affär. Precis som de vi en gång utmanade med att våga tänka nytt.

Varje vecka dyker nya personligheter fram i mitt nätverk på Twitter som tidigare varit osynliga i debatten både här och i andra sammanhang vad gäller nätet. Men de har sina egna andra plattformar, nätverk  och sammanhang för att diskutera de sociala medierna som de nyligen upptäckt med förtjusning.  De vill också lyfta och kritisera de fall där medieuppdelningen fortfarande syns och reflektera över det som sker.  De driver passionerat på utvecklingen om sociala mediers möjligheter och det är fantastiskt bra. Extra bra för de har ofta en närmare anknytning till den verklighet som utmanas. Nu är det oftare ur egen upplevd verklighet som det analyseras, ifrågasätts och skapas case mer än att det är konsulters teorier. Den enda gången  det inte blir så konstruktivt  är om det är nya konsulter på den här arenan som målar upp problem som inte finns längre.  Mycket har ju förändrat sig även om en del av resonemangen är högst aktuella att diskutera. Men när alla redan använder verktygen måste diskussionen delvis handla om andra saker än vad den gjorde för några år sedan.

Här ligger förresten också förklaringen till varför politik och sociala medier är så hett. Valrörelsen i sig är ju ett gigantiskt realtidscase för sociala medier.

Varje partistrateg vet att tala om dialog och lyssna under årets valrörelse. Många politiker provar nya sätt att realisera aktiv medborgardialog. Varje marknadsförare förstår att det finns nya kommunikationsvägar till kunderna som bör undersökas. Varje journalist förstår att läsarmedverkan bidrar positivt. Varje pr-konsult kan sociala medier. Varje konsument har en medvetenhet om sin egen konsumentmakt genom den egna publiceringsplattformen.

Maktförskjutningen är faktiskt alldeles uppenbar för de flesta nu. Åtminstone teoretiskt och man förstår i alla fall att  om inte idag så imorgon måste detta hanteras. Vi ser verkligen teorierna ta små steg i verkligheten. Och i alla möjliga sammanhang. Varje händelse och diskussion är ett steg framåt och skapar ännu större förståelse.Vi kan faktiskt vila att den här motorn är igång nu. Tekniken anammas och kommunikationen frodas. Överallt.

Så nu till den andra tänkbara anledningen till att  ”vi-och-dom-tänket” fortfarande finns kvar.  Dags för rannsakning av oss som ser på oss själva som ”early adopters”. Vill vi vara sociala medie-experterna för alltid? Vill vi förlänga tiden genom att fortsätta äga det rätta svaren? Vi som tycker vi pratat till leda om detta klarar vi när vi ser att andra tänker lika smart fastän de upptäckte sociala medier i förrgår?  Hur förändringsbenägna är vi själva? Ser vi till fullo vad som faktiskt hänt? Eller loopar vi dvs upprepar det vi sagt de senaste tre eller varför inte 15 åren trots att det faktiskt hänt massor!  Och händer varje dag.

Ser vi inte upp blir vi ju exakt som de vi kritiserat mest de senaste åren. Traditionalisterna. De som inte ville anamma de nya medieformerna. Reklambyråerna, företagens marknadsavdelningar, partierna och journalisterna. Håller vi på att bli likadana? Värnar om vår egen affär? Tanken har slagit mig ett antal gånger under konferenser de senaste åren, det är som om vi fortfarande målar upp en bild av vi och dom. Det är ju  inte så längre!

Mina resonemang kan sättas i relation till två aktuella företeelser dels en debattartikel dels ett tal av Obama.

Statsvetaren Ulf Bjereld skrev en fjärde del i en debattartikelserie i Expressen häromdagen om politik och sociala medier. Rubriken var ”Frifräsande bloggar hotar socialdemokraterna inifrån”. Hur många av oss som engagerat sig för bloggosfärens legitimitet reagerade med reptilhjärnan när vi såg den rubriken? Tog för givet att det var ännu en artikel där allt som rör sociala medier skulle ifrågasättas. När artikeln egentligen var en statsvetares ord på det vi sagt under så många konsulttimmar?! Ulf Bjereld summerade det faktum vi alla som engagerar oss i politik och sociala medier är så djupt medvetna om och försöker få partierna att förstå:

I vår individualiserade tid måste partierna vara beredda att i varje val erövra varje väljare och varje röst på nytt. Dagens engagerade väljare vill mötas och verka på sina egna villkor. Socialdemokraternas svåra utmaning består i att bejaka denna utveckling och våga släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet vari varumärket har sin grund.

Med politiken som case tittade Ulf Bjereld på konsekvensen för politiken av nätet. Att han sen talar direkt till socialdemokraterna om deras kärnvärden handlar ju om sitt eget partipolitiska engagemang så konstaterandet blir ju också självkritiskt. Men processmässigt är det direkt applicerbart på varje verksamhets utmaningar idag. Kundens krav på att verka och mötas på egna villkor i kontrast eller härlig harmoni med varumärkets visioner och värderingar framöver.

Det andra fallet var förstås internetpresidenten Obama och hur han kritiserats för sitt tal till studenter på Hampton University.  Min tolkning ligger nära både det Mashable och Andreas Ekström skriver, att hans ord inte alls givet handlar om att han plötsligt avslöjar sig som en teknisk dinosaurie eller bakåtsträvande.  Det här var vad han sade:

”And meanwhile, you’re coming of age in a 24/7 media environment that bombards us with all kinds of content and exposes us to all kinds of arguments, some of which don’t always rank that high on the truth meter. And with iPods and iPads; and Xboxes and PlayStations — none of which I know how to work — (laughter) — information becomes a distraction, a diversion, a form of entertainment, rather than a tool of empowerment, rather than the means of emancipation. So all of this is not only putting pressure on you; it’s putting new pressure on our country and on our democracy.

Class of 2010, this is a period of breathtaking change, like few others in our history. We can’t stop these changes, but we can channel them, we can shape them, we can adapt to them. And education is what can allow us to do so. It can fortify you, as it did earlier generations, to meet the tests of your own time.”

Metadebatten runt det han sagt är grym samtidsdokumentation det också. Dels att traditionella medier gärna vinklar det till beviset för att trots teknikens roll Obamas valkampanj så kan han inte använda en Ipad. Dels att  många har valt att lyfta ut just denna del ur det han sade:

”With iPods and iPads; Xboxes and PlayStations – none of which I know how to work – information becomes a distraction, a diversion, a form of entertainment, rather than a tool of empowerment, rather than the means of emancipation.”

Just det citatet har med lätthet kunnat övertolkas och förvandlats till rubriker och möjliggjorde slutsatser om att han inte förstår  hur spelbeteenden tvärtom t.ex. bidrar till ökad koncentrationsförmåga eller att Obama menar att demokratin hotas av Ipads.

Målgruppen för talet var studenter på ett college. Uppvuxna och familjära med de verktyg han radade upp och han menade inte alls att de nya kommunikationsformerna och verktygen begränsar den egna individens möjligheter till yttrandefrihet, förmåga att värdera information. Tvärtom. Han vågade bara nämna ordet ansvar kopplat till möjligheterna de ger. Reaktionerna är ett tidens tecken som har att göra med de båda aspekter jag reflekterat över i denna post.

Det är dags nu. Vi måste våga prata om att det faktiskt finns saker på nätet som inte är sant. Vi måste våga prata om att tre timmars spelande av Call of Duty inte givet leder till högre grad av självbestämmande eller demokratisering.  Vi måste våga prata om att gränsen mellan privat och personlig ser olika ut för människor. Vi måste våga prata om behovet av ner- och avkoppling.Vi måste våga prata om att att det finns mobbbing på nätet. Också.

Det betyder inte att man är teknikfientlig. Att man inte hajat. Allt. Allt håller på att smälta samman fullständigt sömlös för allt fler. Vi ställer alla allt större krav på våra politiker, på de företag vi väljer att anlita och på våra arbetsgivare. Krav på medinflytande, på nya arbetsformer, nya kommunikationsverktyg, nya sätt att samarbeta. Viljan att interagera och själv få addera ett värde kommer att bli allt mer betydelsefullt. Nu är det dags att fokusera på möjligheten att realisera det vilket möjliggörs när trösklarna sänkts.

Teknikens möjligheter är uppenbar för den stora majoriteten. Sociala medier är allas verktyg nu. Inget annat. Telefonen ringer för fullt och frågan om man tänker svara är allt oftare ja. Allt fler gör det.

Nu måste vi lägga kraft på att stödja de processer som sker internt i partier, i företag och i organisationer när anställda i stort och smått börjar arbeta med dessa kommunikationsverktyg. Det är väldigt lätt att i vardagen falla tillbaka till gamla vanliga spår. Tålamodet är ofta kort. Sociala medieinitiativen är inte alltid helt förankrade internt. Vi är bara i början på vad sociala medier faktiskt får för konsekvenser och det tunga arbetet sker nu internt. Det allra bästa ligger fortfarande framför företagen, organisationerna och partierna.

Det blir vår nya uppgift. Att stödja de processerna och hålla handen även när nyhetens behag lägger sig. Inte att se spöken där det inte finns några.

/Brit Stakston

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Brit Stakston: partierna och de sociala medierna

Läs med webReader

UPPDATERING 2010-05-06 07:00

I dagens Expressen skriver JMWs sociala mediestrateg, Brit Stakston, om de politiska partierna och sociala medierna. I artikeln ifrågasätter hon partiernas strategi att använda de sociala medierna som megafon och propagandakanal istället för att föra dialog med väljarna. Hon skriver:  Alla partier har misslyckats med sociala medier. De har helt enkelt fel utgångspunkt. De ser sociala medier primärt som en kanal för marknadsföring för att vinna röster till valet.” 

Som vi bloggat om tidigare utmanar de sociala medierna de sociala medierna de politiska partierna. De sociala medierna möjliggör att väljarna att delta under hela processen från identifiering av vilka frågor som är viktiga, via formulerandet av budskap och ståndpunkter, till (konversations-)marknadsföring. Partierna tenderar till att fokusera på det första och det sista steget. Vilket befäster bilden av de politiska partierna som svarta lådor där jag som utomstående inte förstår vad som händer där inuti. 

Björn Mellstrand

PS
Imorgon presenterar Brit boken Politik 2.0 som hon har varit huvudförfattare i. En bok om politik och sociala medier.
Så här presenteras boken på sajten Politik 2.0 som är förlängning av boken:

Traditionell politik och digital kommunikation – hur går det ihop? Boken består av tre delar. Den första delen är en genomgång av vad sociala medier är i ett bredare sammanhang. Det hoppas vi kan vara till inspiration för alla intresserade av sociala medier. Vi hoppas det kan väcka insikt om vad som är möjligt nu genom en reflektion över vad som hänt redan sedan webben kom för 15 år sedan. Den andra delen är nedslag i verkligheten, hos de 16 kandidater i denna valrörelse som berättar om hur de använder sociala medier. Boken avslutas sedan med den tredje delen som är ett antal framtidstexter skrivna av de som på sajten presenteras som medförfattare.

I boken medverkar också JMWs planner Niclas Strandh som en av skribenterna som blickar framåt.

DS

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Frukostseminarium: Är Social Computing nästa steg?

Läs med webReader

Välkommen till ett frukostseminarium om Social Computing den 29 april 2010.

Diskussionen om sociala medier har hittills i stor utsträckning handlat om hur man kan använda dem i relation till omvärlden för att etablera en konversation. Men nu skapas förutsättningarna ta det bästa ur sociala medievärlden in i organisationerna. Tillsammans med vår uppdragsgivare Microsoft bjuder JMW in till ett frukostseminarium om hur man kan jobba med ”Social Computing” i den egna organisationen.

Medverkar vid frukostseminariet gör bland annat Eva Fors, Affärsområdeschef Information Worker och Microsofts expert på social computing, Brit Stakston, JMWs sociala medieexpert och Björn Mellstrand, JMWs vd.

Frukost serveras kl 7.30 och seminariet startar kl 8.00 och avslutas kl 9.00. Seminariet äger rum på JMW, Kungsgatan 24, 7 tr.

Antalet platser är begränsat och vi tillämpar ”först till kvarn-principen”. Seminariet är gratis uteblir man utan att avanmäla sig förbehåller vi oss rätten att fakturera 300 kr i frukostavgift.

Anmälan görs till ulrika.fagerlund(a)jmw.se. Ange namn, företag/organisation och adress i din anmälan.

Välkomna,

 Björn Mellstrand

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Taggat: "Sociala medier"